Meny Stäng

Tove Mörkberg – Barnen

Av Lars Iselid
Brombergs, 117 sidor

 

Att Umeå-bördiga Tove Mörkbergs debut som poet handlar om barndomens landskap avslöjar redan titeln: Barnen. Fragment av denna publicerades redan i Brombergs första utgåva av nya poesiantologin Blå blixt från 2012. En hedervärd kulturinsats från Brombergs vars utgivning delvis nu fyller luckan efter den så kallade Gruppantologin som gavs ut av Gedins förlag på 80- och 90-talet.

Barnen i skottgluggen är Sandra, Erik, Anna, Stefan och Tove. Fem barn som ibland har något gemensamt, men inte alltid helt säkert. Den som är subjektet ”Anna” på ena sidan är inte helt säkert samma icke namngivna ”hon” på nästa sida. Här finns både lillebror och storasyster, men även bröder. Gäller det en fembarnsfamilj eller flera olika familjer? Eller är det fler än fem barn?

Det är här som Mörkberg sprider ut pusselbitar, inget mer än pusselbitar, som vi tvingas lägga ihop efter bästa förmåga. Om vi så vill, och frestelsen går inte att stå emot. Som läsare kan jag inte se varje sida eller uppslag som av varandra oavhängiga fragment. Det är trots allt en diktsamling där varje sida saknar rubrik. Jag ser ett tema och därför letar jag samband. Hur dessa barn hör ihop i sina våndor, utslängda i kamp med sina öden. Blodsband eller icke blodsband?

Här finns en mamma som erbjuder mammaveckor, likaså en pappa som i sin tur erbjuder pappaveckor. Någonstans vittnar det om kärnfamiljens yttersta bevis på sönderfall: skilsmässan, eller separation om man är ogifta. Men är det samma mamma? Är det samma pappa? Mer än en pappa finns det i varje fall eftersom en ny pappa omtalas en bit in i boken och han nämns även i slutet. Här skildras också våndan av varannan-veckas-föräldraskapet:

Måndag morgon mammavecka
plockar ihop honom
pappan ser dem gå till bilen
gå till bilen bara säger han gå till bilen bara

Barnens landskap som motiv kanske aldrig kan bli utnött, men definitivt är det nött i svensk samtidslitteratur. Överbefolkat med skildringar av vuxenvärldens övergrepp, såväl fysiska som psykiska och inte sällan med sexuellt motiv. Minsta antydan kan, både symboliskt eller mer konkret, av en läsare präglad av samtidens sensationsjournalistik och eländesfrosseri tolkas som ett övergrepp i någon mening. Är det dessa föreställningar Mörkberg vill dribbla med? Eller finns hos henne snarare en rädsla att hamna i effektsökeriets tassemarker? Barnets möte med en blottare som vill prata, vars händelse barnet sedan inte berättar om hemma, blir det närmsta vi kommer ett övergrepp.

Det är hur som haver ingen idyllisering eller nostalgisk exposé över barnår hon frilägger. Skolgården liknas vid kåkstad och skolan är något man bär som en ryggsäck. Skolvägen känns som en istid och själva skolgården är jaktmarker där offer finns vid varje träd. De beskrivningarna är det inte särskilt svåra känna igen sig i. Alla har vi väl någon gång under vår skolgång som barn erfarit sådana känslor, om inte annat haft klasskompisar som burit det oket. Mörkberg håller sina historier i ett mellanläge; varken idyllisk romantisering eller övertydligt elände. Vad kan inte symbolisera detta mellanläge bättre än när vi halvvägs in i boken stöter på barnens längtan efter andra varelser än homo sapiens och igenkänningsfaktorn når sin kli