Meny Stäng

Yves Bonnefoy – Språket, stenarna

Av Bo Bjelvehammar
ellerströms, 108 sidor

Vi får möta ett stort namn inom fransk poesi med ett tjugotal samlingar bakom sig, detta är ett urval av de fem senaste. Han skriver i en surrealistisk tradition och målar övertygande både drömscener och landskap i naturmystik. Men det är lätt att ta till sig hans bilder av vardagliga ting och företeelser. Yves Bonnefoy är herre över sina litterära verktyg och har en förfinad teknik med god finkontroll liksom sparvhöken, som bär en död orm i näbben;

men utan att att släppa sitt byte och orörlig
i morgonljuset
bildade den tillsammans med bytet själva tecknet
för begynnelse, mittpunkt och slut.

Det är ofta reflektioner om tid och existens och Yves Bonnefoy älskar att bygga bilder med samma klossar som brunn, moln, gräs, träd och stenar. Framför allt ordet sten återkommer. På franska har ordet sten, både en större kraft och en vidare skönhet, pierre.

Allt var torftigt, naket föränderligt.
Våra möbler var enkla som stenar.
Vi hade önskat att sprickan i muren
vore det ax ur vilket världar svärmar.

Vi får komma nära en poesi med små rörelser, omärkbara förflyttningar och en förundran över enkla och nära upptäckter, en poesi med stillhet, lugn och eftertänksamhet. Vid något enstaka tillfälle blir Yves Bonnefoy aningen svulstig och tillgjord i sitt bildspråk; men hans stenar skulle aldrig tala som hos modernisten Elmer Diktonius.

Särskilt glad blir jag när han fångar Ales stenar i dikten ”Den långa ankarkättingen”;

Det sägs
att farkoster visar sig på himlen
och från några
kan den långa ankarkättingen sjunka
ner mot denna jord.
På våra ängar bland våra träd söker ankaret
en plats som fäste
men rycks snart loss av ett begär däruppifrån,
skeppet från annorstädes vill inte veta av något här,
det har sin horisont i en annan dröm.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 + arton =