Meny Stäng

Jeny Rengman – Huset

Av Bo Bjelvehammar
Pequod Press, 2013, 112 sidor

 

Detta är en poetisk och klinisk undersökning av en kommunal organisationsstruktur, uppbyggd efter en militär, hierarkisk modell. Verksamheten försiggår i ett fiktivt hus, som befolkas med socialarbetare med olika rang, det märks tydligt på de kommandon, som sänds ut från olika nivåer. Med position följer makt, positioner tillåter även skilda språk. Organisationen är till för att stödja och hjälpa barn, det märks enbart genom en konstlad retorik och med pseudoempati. Orden svallar som vågor mot stranden vid pålandsvindar, men det är tirader utan substans och utan verkningsgrad. Men allt innehåller honnörsord som ”barnets perspektiv” och ”barnet i centrum”, orden sipprar ut från märkliga rum;

fönstergluggar, fördragna gardiner, röda lampor, nerrullade jalusier
ljudlösa kaffekoppar, kaksmulor

Ett otal ord sänds via datorer, ett otal möten hålls, men det fattas sällan några relevanta beslut och det är tvivelaktigt om organisationen har något existensberättigande? Det är inga rörelser i beslutsprocesser eller i ärendehantering, det är en massiv tröghet i förvaltningens sätt att fungera. Samma ord upprepas, ibland i andra kläder, ibland skärps tonen för att markera makt, men det är tandlöst och utan klös. Det enda begripliga är att det är personalbrist, vilket är obegripligt och att det som härskar är paragraffundamentalism!

alla är lika inför lagen
socialtjänstlagen

Vem som nu tror på det?

Att ge stöd åt barn med särskilda behov försvinner i allt ordmalande, huvuduppgiften skyms av ordsörja och rundgång. Nu är Huset en fiktion, författaren är socionom och hon vet väl hur det egentligen ska gå till?

Jag hoppas allt är en fiktion och uppskattar poesins kliniska ansats och dissektionen av strukturer, som skalas av in i kärnan, som en mogen lök.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva − nio =