Meny Stäng

Johan Nordbecl & Jockum Nordström – Vägg i vägg

Av Carola Mikaelsson
Wahlström & Widstrand, 2013, 96 sidor

 

Den lyckliga kombinationen av Johan Nordbecks poesi och Jockum Nordströms illustrationer har resulterat i ett fjärde gemensamt verk, nämligen Vägg i vägg. Jockum Nordströms uttrycksfulla illustrationer omsluter hela verket och finns även på första och sista uppslaget i inlagan. Sammanfogade tändsticksaskar, målade krabbor och hästar, utklipp ur papper, kollage av bilder på människor – teknikerna är många, och de både förstärker Nordbecks poesi och berättar egna berättelser. Med de mättat dova färgerna sätter de an en ton av vemod och under-ytan-allvar. Denna mörka sida skildrar Nordbeck, å sin sida, med ett enkelt och lättillgängligt språk. Med lekande meningar och abrupta radbrytningar levererar Nordbeck en poesi som verkar på flera plan samtidigt: absurda detaljer, roliga dubbeltydigheter och det egna och precisa bildspråket ger en på samma gång underhållande som tankfull läsupplevelse. Ett smakprov från sidan 11, ur dikten ”Taksim”:

Några intensivt förströdda plock på tjockaste strängen
en sinuston från dragspelet skär genom sorl-sallad
och kådadoftande vin och väggar

och från sidan 12 i samma dikt:

Sångerskan prövar sin lökskalslila röst
genom moussakapackad tid, så en basgång från Samos
och rymden i blodet från rytmen

Nästan alla dikter löper över två eller flera sidor, och i de flesta samverkar illustrationer och ord. I andra fall ligger illustrationerna mellan, men bär likväl samma tema som omkringliggande dikter. Det är tydligt att det är ett samarbete, och jag ser det som ett förträffligt sådant.

Poesin är det som livar upp mig mest. Johan Nordbecks ord tycks flyga fram, med spår av vistexter, Gunnar Harding och andra inspiratörer. Nordbeck har också tagit favoritcitat från andra poeter och integrerat dem i sin egen poesi, och använt såväl hela dikter som utsnitt som inledare till en del av dikterna. Sammantaget ger det en känsla av att Vägg i vägg är som en evighetslabyrint: det väntar alltid en ny väg bakom nästa hörn. I detta fall är det en positiv sak.

På Wahlström & Widstrands hemsida beskriver Nordbeck sin poetiska metod: ”För mig handlar poesi oftast om en aktiv väntan och språklig förtätning, att det ur till synes artskilda krafter från olika tider och världar kan födas ett organiskt äpple”, och jag tycker att de orden fångar precis det han gör. Han bygger inte en utan många världar, han gör det med gehör och han använder byggstenar från alla möjliga fält, tider och sammanhang utan att ifrågasätta om de överhuvudtaget är hopsättbara. Det är de, oavsett bakgrund, färg, ålder eller annan limitativ tillhörighet! Nordbeck visar till exempel på sidan 30 hur ”en flat sandsten hoppar tresteg på ytspänningen” och viskar till läsaren på sidan 26 att en ”Trött vägg lägger sig / tidigt om aftonen / till golv”. Ibland får vi ett större sammanhang, en bit ur ett liv, som här på sidan 33:

Mellan mig och mönstret
mellan brorsan och fönstret
där nätterna signalerade sin ankomst
i bakåtkammat fett hår med tutningar och sorl
från raggarfiket på andra sidan vägen

Med illustrationerna och på grund av de många underfundigheterna och dubbla budskapen som framkommer vid läsning funderar jag på hur det skulle vara att höra Johan Nordbecks poesi. Och även om jag tänker mig att det skulle ge en helt annan upplevelse att höra den föreställer jag mig att det, liksom att läsa den, skulle skänka stor njutning. Till dess att tillfälle dyker upp, eller ”as time goes eyes”, som Nordbeck skriver, kan jag nöja mig med att Vägg i vägg går att läsa om och om igen, säkerligen med nya upptäckter och äventyr varje gång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × ett =