Meny Stäng

Linn Hansén – Gå till historien

Av Linda Ågren
Norstedts, 2013, 63 sidor

 

Poeten och redaktören Linn Hansén föddes 1983 och debuterade 2000 med den prisbelönta diktsamlingen Ta i trä som handlar om de skillnader som kan finnas bakom en kommungräns. Däremot, i denna anaforrika men kommalösa diktsamling från 2013, vänder hon och vrider på historien. Vänder på dess kronologiska ordning som Voltaire gör i Candide, med påståenden som att teleskopen kom före stjärnhimlen, barndomen före barnen och strykjärnen före skjortorna. På liknande sätt låter hon den dokumenterade historien finnas innan den fanns, och göra människorna i den medvetna om den medan den pågår. Historien blir levande och ges en insida, samtidigt som gränserna kring vad som är historia, vem som bestämmer det och när den började ständigt ifrågasätts.

Under antiken längtade man till medeltiden.
På medeltiden visste man inte att man var på medeltiden / men man trodde inte heller att man var någon annanstans.
Under renässansen längtade man tillbaka till antiken /men istället kom industrialismen.
Sedan trettiotalet finns den yngre generationen och för den / yngre generationen gäller rostfritt stål.

I Gå till historien förs ett ifrågasättande resonemang i dikterna om vad som blir och inte blir historia, vem som skriver den och hur historien själv upplever saker och ting. Definitionen av historia som diktjaget både präglas av och på en och samma gång försöker slita sig ifrån är av den gamla skolan: historia är nyttigt att känna till, den är alfabetisk såsom i en uppslagsbok och det är definitivt mer intressant att veta när människor levde än hur. På ungefär var sjätte sida staplas historiefrågor från sådana prov och läroböcker, lösryckta ur sitt sammanhang och nu en samling ihopbuntade historiska fragment som hamnat i oordning.

Vem var Shogun?
Vilka uppfinningar gjorde det lättare att använda hästen?
Hur skilde sig språken från varandra?
Vad finns i Kaba?
Och i Rom?
Hur påverkade förlusten mot Japan situationen i Ryssland?
När blev Abessinien Etiopien?
Förklara myntets framgång.

Under bokens gång finns en önskan att vidga denna definition av historia som man lärt sig i skolan med viljan att inkludera vardagliga historier och detaljer. Vi vet inte om tyskarna var snälla mot sina fruar eller om de hade sovmorgnar, och omvärlden känner inte till diktjagets lillebror. Varför är inte detta inkluderat i historieböckerna och vem avgör det? Historien är centralstyrd, en man (inte människa) går ofta till historien och medeltidens Afrika är enklare att glömma. Västerlänningar som skriver historieböcker för västerländska skolor har ett västerländskt perspektiv, undermedvetet sållas det och görs ett urval som anses relevant – för man kan ju inte ha med allt. Historien är alldeles för vidsträckt och det är lätt att börja räkna historiens alla händelser, men svårt att genomföra räknandet av dem alla. Hansén har försökt sig på detta i sin diktsamling, ett fascinerande försök där hon staplar slumpvisa historiska händelser på varandra i en hög och belyser, ifrågasätter och kommenterar dem, ibland med lika slumpvisa ord själv. Utan att egentligen säga för mycket planterar hon ett satiriskt frö hos sin läsare, som bör läsa den i lugn och ro för att inte snubbla över orden där det medvetet fattas komman.

I Hanséns diktsamling Gå till historien framträder historien som en bok: den är alfabetisk, har fotnoter och massor av frågetecken. Historien är även en människa, den har kompetens och möjligen åsikter om nutiden. Historien är en investering, den blir bara längre och ökar i värde. Historien är ett hav: hur många fartyg har passerat?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 + fyra =