Meny Stäng

Göran Printz-Påhlson – Men det är själva kartan du lever i

ellerströms, 2013, 48 sidor
Av Bengt Berg

Göran Printz-Påhlson Foto: Ulla Montan
Göran Printz-Påhlson Foto: Ulla Montan

Det finns bland kritiker och författare så kallade lärdomsgiganter för vilka man alltför lätt anlägger en underdånigt vördsam hållning. Inom poesin är TS Eliot en sådan ikon och hans stora verk The Waste Land är en närmast kanonisk skrift för den poesiintresserade intelligentian. Det är en dikt som man inte knaprar i sig på en kafferast, den kräver både tid och koncentration, gärna ett uppslagsverk och ett öppet sinnelag.

Men vi bjuder som läsare ofta en alltför stor respekt inför poesins giganter. I stället för att resa frågor mot deras text tar vi ett steg tillbaka mot den dörr man kom in genom och så tänker man: Det är väl mig det är fel på när jag inte begriper eller får ut någonting av det nyss lästa. Men det är också möjligt att efter ett första, ofruktbart möte med texten/författaren ta ett djupt andetag och återvända till tryckluftskammaren för ett nytt försök…

Det kan också vara så enkelt att man stått utanför dörren med en siffra fel i portkoden, en lätt justering och dörren öppnar sig. Det var inget fel vare sig på texten eller på mig som mottagare, det var fel kod, fel förutsättning.

Göran Printz-Påhlson (1931-2006) debuterade i mitten av 1950-talet med diktsamlingen Resan mellan poesi och poesi och som akademiskt verksam kom han att tillhöra den så kallade Lundaskolan, dit även Majken Johansson, Anna Rydstedt och Ingemar Leckius räknades.

Printz-Påhlson är en av dessa som brukar betecknas som lärd, intelligent och nytänkande. Verksam som poet, översättare, litteraturkritiker och essäist, i Cambridge under ett kvarts sekel. På grund av en kvantitativt sparsam produktion (inalles fyra diktsamlingar förutom essäistik och kritik), räknas han till dessa intellektuella giganter som kräver nyputsade brillor och rejäl beläsenhet när man skall ta sig an hans texter. Han kopplas gärna samman med den amerikanske poeten John Ashbery som han även tolkat till svenska. Dessa båda herrar skriver ogenerat vidlyftigt och lika oblygt enkelt, men i det retrospektiva urval Printz-Påhlson-dikter som Ellerströms förlag ger ut i Lilla serien (n:o 49) får vi stifta bekantskap även med den tidige, formstrame P-P.  För den som vill få ett fylligare skrovmål rekommenderas Säg minns du skeppet Refanut? Samlade dikter 1950-83.

Ömsom bråkigt, brokigt, brötigt kan versraderna torna upp sig från dikt till dikt, men också ömsint begripligt som slutstrofen i ”Villanella för ett barn i vår tid”:

Göran Printz-Påhlson Men det är själva kartan du lever i
Göran Printz-Påhlson Men det är själva kartan du lever i

Och till sist: ser han sig som stor, liten, stor?
Ser han ring, spegel, ansvar eller vad som sker?
Det lilla språket är den vuxnes mor.
Vem känner gossen som i vattnet bor?

Den lärde barden G P-P för sina metapoetiska resonemang mellan dikterna, han smider sina rim och stampar takten med versfötterna. Han vrider ur språket dess starka essens, han hänger upp sin poetiska byk till allmänt beskådande och han krusar inga halta skomakare: take it or leave it! Och det är precis vad jag själv gör, jag tar till mig somligt och låter annat passera. Språklig intelligens kan vara hur odräglig som helst – när det inte berör, men också helt underbar när en gemensam flik av tillvaron uppenbaras som för allra första gången.

Det är den gamla radiorösten Jan Olov Ullén som valt ut och skrivit förord och dess slutrader lyder: ”All poesi tyr sig i första hand till sina vänner, i sista hand till sig själv och kanske poeten. Men alla är välkomna.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × fyra =