Meny Stäng

Katarina Frostenson – Tre vägar

Wahlström & Widstrand, 2013, 165 sidor

Av Carola Mikaelsson

Katarina Frostenson. Foto: Nicklas Thegerström.
Katarina Frostenson. Foto: Nicklas Thegerström.

Katarina Frostensons nya diktbok Tre vägar består av tre delar vars lekfullhet i bildspråk, språkljud och allusioner föranleder Carola Mikaelsson att tro att hon kommer att återvända till boken.

Det är lätt att följa med längs de vägar Katarina Frostenssons författarskap tar. Litteratur syns och finns tillgänglig i verkligheten men den skapar också en egen värld innanför pärmarna. För diktsamlingen Tre vägar träder jag in i en värld som skapar sig medan jag läser, den bygger upp sig själv längs resans gång, ungefär som att skrivprocessen följer samma riktning som läsningen. Det här är en diktsamling som jag läser från första till sista sidan. Med det menas inte att jag läser den i ett svep, och inte heller att Tre vägar inte inbjuder till nedslag här och där, till mer spridd läsning. Här är så gott om referenser och blinkningar att jag tänker att det går att återkomma flera gånger om för att fördjupa sig eller låta läsningen ta en annan väg. Här finns historier och historia, och vilken sida som än slås upp serveras läsaren ordlekar, intertextualitet och bilder.

Ordlekarna tar mig i handen och tillsammans gör vi hoppsasteg över raderna. Jag skrattar och jag smakar, jag nickar med i rytmerna och provar ibland att kasta om, att ändra ord, att se varför ett visst ord är valt framför ett annat. Ofta leder upprepningar och vidareutvecklingar till liknels