Meny Stäng

Magnus William-Olsson – Omullus Absconditus

Wahlström & Widstrand, 2013, 77 sidor

Av Sohrab Rahimi

Magnus William-Olsson. Foto: Cato Lein.
Magnus William-Olsson. Foto: Cato Lein.

Med all världens myter och idéer som resonanslåda undersöker Magnus Willisam-Olsson i sin nya bok Homullus Absconditus tillvarons mysterier.

Magnus William-Olsson tillhör de poeter som aldrig sviker sina läsare och alltid har något att tillföra. Ena gången kan han vara språkmaterialistisk. Andra gången skriver han konceptuell poesi. Han kan i prosa vara lyrisk samtidigt som han kan vara prosaisk i sin poesi. Magnus William-Olsson är utan tvekan en viktig poet. Han är en poet som lever i sin poesi. Detta kan man följa vid studien av hans poetiska projekt. Han har förmågan att förvandla det han ser och upplever till poesi. Denna förmåga kan kallas intuitiv, en poetisk genialitet som alltid överraskar. I Magnus William Olssons poesi finns alltid den mänskliga fysiken, den köttsliga kroppsbeskaffenheten som ett centrum allt utgår ifrån. Komplexet, människan, med alla sina begär och behov, strävar efter en förklaring till upphovet för dessa, och verkar som en naturlig del av hans poesi.

Om kärleken säger han så här:

Varför skulle jag inte tro på kärleken?

och längre ner på samma sida står det:

Jag tror På kärleken i två sig om varandra slingrande
lågor som tär varsin stock från olika träd.
Jag tror på det annorlunda.
På älskaren tror jag. på älskarinnan.

Att alltid vara online, att alltid finnas närvarande kanske ingår i tidens anda. Men gällande den poetiska andan, är frånvaro lika viktig och angelägen som närvaro. Att försvinna av sig själv, i sig själv, är för poeten här en naturlig del av den pågående poetiska processen som liksom livet är poesin och som ingår i det poetiska livet med alla sina krav på närvaro. Här verkar det som att poeten vill multiplicera sig själv och sin närvaro i spegeln:

Magnus William-olsson Homullus Absconditus

Man gör sig själv av sig själv av sig försvunnen
En dubbel avig går på varje rät
I levnadsugnen lyckligt jaguppbrunnen
Och spegeln speglar spegeln, spegelslät.

Har ett ansikte en måne som lyser i det mörka? Har poeten här blivit inspirerad av det sensualistiska, romantiska arvet? I åratal har poeter liknat ansiktet av sin älskade vid en måne. Magnus William-Olsson vill ta avstånd från ett sådant tankesätt. Han vill se en annan sida, en dold, osynlig sida. Kan han mena den sida som enbart kan förnimmas, som aldrig kan ses, bara upplevas?

Är detta en dröm?
Varför ser jag annars mitt ansikte rispas av nattmörka grenar som vore det en
annans?
Ett ansikte är inte en måne, har ingen baksida

I kapitlet som heter ”vänstern och framtiden” säger han så här, när han behandlar intighet och hjälplöshet:

Ur ingenting
Till ingenting
Ni som grundar er sak på intet, sveper er i hjälplöshet, världen,
allt det vridna, ropande, allt uppspärrat, allt uppspärrat.

Det verkar som att världen efter kommunismen har hamnat i ett filosofiskt tomrum, där utopierna en efter en har gett vika och människan känner sig alltmer ensam.

Hur många av er har sett Allsång på skansen? Ibland kan poesin bli en sång, då poeten vill fly allvaret och leka med ordens klang. Här har vi ett exempel:

Den som längtar att dö, den som längtar en dag
Den som tror på en dag, den som sätter ett frö
Den som vattnar ett frö, den som väntar ett tag
Den som tar nya tag, den som skördar sitt hö
Den som tuggar sitt hö, den vars tanke är vag
Den vars handling är vag, den som virvlar som snö

Rader som kanske inte betyder lika mycket som övriga dikter i denna samling men som ser till att hålla en jämvikt över hela samlingen. Det postmoderna konceptet skiljer sig från det moderna i det att synen på perfektionism har tonats ned och poeten vill ha med så mycket som möjligt och så många aspekter som möjligt i sin poetiska komposition. Det sensuella kombinerat med det filosofiska blir en bättre helhet än om det enbart vore ett teoribaserat verkstadsarbete. Magnus William Olsson ser till att agera istället för att formulera. Han blandar skönkonsten med det teoretiska tankearbetet, som den alltid undrande och tvivlande diktare som han är.

I den fornpersiska mytologin kan man hitta manikeismen. Enligt denna lära är människans själ en andlig gnista (Ljus) fången i kroppen. Gnistan kan förlösas och frånskiljas den jordiska kroppen genom vetande, gnosis. Poesin kan vara en sorts andlig övning i avsikt att nå denna gnista, detta ljus:

Ljusets Materia, ljusets motstånd
Det gravsatta ljuset
Ljusets förtryck
Speglingar- speglar- den djävulskt delande reflektionen
Det avtagande ljuset
Ljusets cirklande.

Vi som lever med poesin vet att livet lever genom orden, även när vi inte lever. Men kan döden överleva genom orden:

en annan himmel också, kanske den sista som orkar gry
Döden som ska leva
genom ordet

Sista avsnittet i boken börjar med ett citat av Novalis där han säger: ”I själva verket är filosoferandet en smekning” och Magnus William-Olsson menar kanske att de oregerliga djurens sätt att få ordning på sitt vara, sina känslor, sina förnimmelser, och också deras makt; att förvandla dessa instinkter till något större, till något bestående:

om jag istället slickar alla bokstäver rena och lämnar könet okysst,
värkande, rätt?
Jag tänker att eros också kan ha sex, t.ex. med sig själv
-Ha ha – hermeneutisk Eros! Aotoeros. Eros hermeneias.
Du tar dig, ta dig lilla ljuva åsnesto med violläppar. Bry nån annans lilla huvud
med din krekiska

Det bästa sättet att uppfatta en diktsamling är kanske att läsa hela boken. Men vid en analyserande granskning, kan man upptäcka saker som man annars inte hade blivit medveten om. Med detta menar jag att en noggrann läsning av en dikt är enbart möjlig om läsaren förlorar sig själv i dikten vid läsning. En sådan känsla hade jag ibland när jag till viss del försvann i andra världar när jag granskade Magnus William-Olssons poesi. Man hittar nya synvinklar, samtidigt som man förloras en bit för att bli uppfunnen i nya skepnader:

En känsla av full mening kan finnas i det redan förlorade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × 5 =