Meny Stäng

Maria Vedin – Måne över hyreshus

Bokförlaget Edda, 2013, 79 sidor

Sohrab Rahimi

Maria Vedin. Foto: Göran Ström
Maria Vedin. Foto: Göran Ström

 

Maria Vedins Måne över hyreshus.
Maria Vedins Måne över hyreshus.

Någon poet har någon gång sagt att det svåraste är att med enkla ord försöka beskriva komplicerade förhållanden. Det är det som Maria Vedin gör i denna kompakta diktsamling som både till utformning och till innehåll kan betraktas som en vacker bok med mycket innehåll. Diktsamlingen håller hög standard hela vägen och öppnar en ny möjlighet att se, betrakta och uppleva världen.

Boken börjar med en dikt som trots att den luktar vardag, frestar läsaren att gå vidare och vilja veta mer. Detta med tanke på att vardagen i Maria Vedins dikter är en poetisk vardag, sådan som en poet känner och upplever. Det är i skriftens konst som poeten synliggör en dag för sin läsare. Och på det sättet har hon gjort vardagen till sin. Gränsen mellan en berättelse och en dikt är skör. Och poeten här har lyckats visa hur en poetisk plattform gestaltas:

Det är en dag utan meddelanden
månen hänger över sjöns dimmiga kant
jag skriver på en dagbok med ett kontrollerat slut
det luktar järn och blod

Riket bakom udden låter som en poetisk värld, där ljus ger liv; en jämförelse med Bibeln där ljus gav liv. I denna dikt verkar syrebristen under vatten leda till tusen sätt att dö, där berättelsen om ”apornas planet” låter som en oundviklig utflykt.

Poeten måste lämna någon när dörrarna öppnas som celler i en vaxkaka där balkongerna staplas på varandra, där månen syns över ett hyreshus. Dikten är vardaglig men samtidigt inte. Poeten beskriver enkla ting på ett språk som till ytan låter enkelt. Men denna enkelhet är inte så simpel som den låter. Det krävs åratal av poetisk praktik för att uppnå denna färdighet.

Månen syns över hyreshuset
balkongerna staplas på varandra
som celler i en vaxkaka
dörrarna öppnas
jag måste lämna dig

 

Skillnaden mellan livets rike och dödens rike kan ligga i medvetandet. När poeten blir medveten om jordens ansikte som torkat, så är hon på väg till kvartersbutiken. Då verkar det som att poeten får en förnimmelse om jordens uttorkade ansikte och då blir poeten varse om döden. Har poeten förstått att hon inte är död?

Jag har ännu inte förstått att jag är död.

1 Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 − två =