Meny Stäng

Svetlana Cârstean – Skruvstädsblomman

Ramús, 2013, 93 sidor

Av Lars Iselid

Svetlana Carstean. Foto: Cato Lein.
Svetlana Carstean. Foto: Cato Lein.

Lars Iselid blir direkt indragen i rumänskan Svetlana Cârsteans debut Skruvstädsblomman och fascineras av hennes lekfulla språk.

39 år gammal debuterade rumänskan Svetlana Cârstean 2008 med diktsamlingen Skruvstädsblomman, som nu har tolkats till svenska av Augustnominerade Athena Farrokhzad. Min första association till den metaforrika titeln var det svenska idiomatiska uttrycket: att sitta som i ett skruvstäd. Den som sitter i detta skruvstäd har förmodligen svårt att blomma, slå ut. En oxymoron med andra ord, men i Cârsteans diktning beskrivs skruvstädet som “arbetsbänkens blomma!” och det oxymoroniska spelar kanske inte samma roll. I epilogen får vi veta att:”…en blomma som bor i ett skruvstäd / anstränger sig för att vara ännu vackrare, så att skruvstädet inte ska / verka så fult”.

Det är inte ofta jag redan från första sidan blir indragen, som av en osynlig hand runt min handled, när jag läser samtida diktsamlingar. Poeter – eller ska vi skylla på förläggarna? – brukar inte ens försöka trycka den bästa dikten först. Denna typ av inledningar brukar mer höra till prosan där författaren lägger ned blod, svett, tårar på att konstruera en inledning som med några smarta meningar kan fånga uppmärksamheten hos nutidsmänniskan.