Meny Stäng

Svetlana Cârstean – Skruvstädsblomman

Ramús, 2013, 93 sidor

Av Lars Iselid

Svetlana Carstean. Foto: Cato Lein.
Svetlana Carstean. Foto: Cato Lein.

Lars Iselid blir direkt indragen i rumänskan Svetlana Cârsteans debut Skruvstädsblomman och fascineras av hennes lekfulla språk.

39 år gammal debuterade rumänskan Svetlana Cârstean 2008 med diktsamlingen Skruvstädsblomman, som nu har tolkats till svenska av Augustnominerade Athena Farrokhzad. Min första association till den metaforrika titeln var det svenska idiomatiska uttrycket: att sitta som i ett skruvstäd. Den som sitter i detta skruvstäd har förmodligen svårt att blomma, slå ut. En oxymoron med andra ord, men i Cârsteans diktning beskrivs skruvstädet som “arbetsbänkens blomma!” och det oxymoroniska spelar kanske inte samma roll. I epilogen får vi veta att:”…en blomma som bor i ett skruvstäd / anstränger sig för att vara ännu vackrare, så att skruvstädet inte ska / verka så fult”.

Det är inte ofta jag redan från första sidan blir indragen, som av en osynlig hand runt min handled, när jag läser samtida diktsamlingar. Poeter – eller ska vi skylla på förläggarna? – brukar inte ens försöka trycka den bästa dikten först. Denna typ av inledningar brukar mer höra till prosan där författaren lägger ned blod, svett, tårar på att konstruera en inledning som med några smarta meningar kan fånga uppmärksamheten hos nutidsmänniskan.

Svetlana Carstean Skruvstädsblomman

Mellan igår och imorgon
rider jag
denna märr som inte tillhör
mig, en märr jag varken ryktar
eller matar.

Så enkelt men målande börjar det och fortsätter sedan dryga två sidor och mina förväntningar är nu på högvarv. Men ack, då ramlar Cârstean ganska snart ned i den prosalyriska fällan och jag hoppas sedan innerligt att hon ska hitta ut.

I detta val av genre är det lätt att prosan skaver mot lyriken och man inte får till den rätta blandningen, för prosalyriken är eklektisk i sitt ursprung. Det blir lätt en fälla där slutresultatet mer andas kompromiss mellan två genrer än potentiell berikning. Nya genreblandningar kan ibland bilda nya genrer, men frågan är om prosalyriken är den gröna färgen som framträder när gult och blått blandas?

Är det då prosalyrik jag har framför mig? Nej, i mina ögon är det prosa och lyrik. Spelar det någon roll? Nej, i princip inte, men det är lätt att det börjar hacka och tyvärr är det vad som tidvis sker i Skruvstädsblomman.
Varför inte den renare formen av prosalyriken då? Prosalyriken är, skulle jag vilja hävda, kanske ännu svårare att bemästra än till och med novellkonsten och kanske är det därför Cârstean väljer att variera de två istället för att hitta en skön förening? I prosalyriken finns alltid risken att det blir en förtäckt roman, vilket inte alltid brukar vara lyckat.

Annars är det lekfulheten, en tämligen avväpnande sådan, som är Cârsteans största tillgång. Som i hennes beskrivningar av den idealiserade bilden av arbetaren i det forna kommunistiska Rumänien där skruvstädet fått genus femininum:

Övermannad sjunker han ihop i stolen vid arbetsbänken, omfamnar
skruvstädet och vilar sedan huvudet mot henne, som mot en kudde
stoppad med mjukhet.

Eller där borgerligheten å det allra ödmjukaste tar på sig Jesusrollen:

God morgon arbetare!
Än en gång säger jag er: Er tyngd framför svarven, arbetsbänken,
borrmaskinen, väger på våra trötta axlar. På våra taniga armar. Vi,
bourgeoisien som sover till sent, de värdelösa oblomovisterna!

Här finns också tillbakablickar över en epok där småpojkar skulle vara som småflickor och småflickor skulle vara som småpojkar med omålade naglar och alla lika förståndiga:

På denna idrottsplan,
radade de upp sig under somrarna
småflickor med omålade naglar
och småpojkar som oupphörligen styrde
leksaksbilar omkring
sina
mödrar,
aldrig längre bort än så.

I slutändan är det ändå den flyhänta lekfullheten som får mig att ha överseende med den tidvis haltande eklekticismen och samtidigt må gott inombords när jag slår ihop boksidorna. Det ska också tilläggas att den varvade lyriken och prosan mognar längre in i boken. Det är dock de lyriska partierna som genomgående glänser mest.

Jag kan heller inte låta bli att slås av att samma drag av lekfullhet och humor som Cârstean besitter även finns hos Rumäniens kanske största poet: Marin Sorescu. Möjligtvis mer återhållsamt dock. Jag vill gärna höra mer av Cârstean i framtiden. Kanhända ler också Sorescu i sin grav?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × 4 =