Meny Stäng

Andrea Zanzotto – Dikter

Bokförlaget Tranan, 2013, 223 sidor
Översättning av Aslög Pontara

Av Bo Bjelvehammar

Andrea Zanzott. Foto: Archivio Masi
Andrea Zanzott. Foto: Archivio Masi

Andrea Zanzotto(1921-2011) är en av de stora italienska diktarna och även en betydelsefull inspiratör för europeisk poesi.

Hans produktion är omfattande, detta är ett urval ur nio av hans diktsamlingar, från de tidiga ungdomsdikterna till den stilbildande samlingen Idiom från 1986. I en mening är han förutsägbar, han rör sig nästan alltid i det venetianska landskapet, jorden och naturen är den gåva vi har fått att förvalta. Kring detta tema skriver Zanzotto, han behöver bara förflytta sig några hundra meter, så ser han något nytt och ger det nya ord.

Andrea Zanzottis Dikter
Andrea Zanzottis Dikter

vetet flödar i månaden
maj, på så nära håll
att det axvassa ljuset stinger
fårskockens vaksamma ögon

På promenader kring sin by mäter han väderlek och fastställer variationer och förändringar; det är detta med årstiderna, som alltid ger nya berättelser och nya klanger. Om vinden, om växternas blomning, om trädens röster och om regnet som fångar och för bort en del ord. Och dramaturgin är inte långt borta, som i den där oktobernatten 1958, när eken av vinden upprycks med rötterna;

Vi återfann dig
tvärsöver dagens eländiga mynning
vräkt över ända. Längst ner,
skuggande, mångskiftande rotvälta,
av stillheter och dofter som du vecklade ända dit,
ända bort till flodens aldrig sedda källa

Det är naturkrafternas maktspel, som vi bara kan iaktta, men inte påverka. De finns där i tiden och bortom tiden.

I ett annat avseende är Zanzotto inte helt lätt att läsa, han lämnar tankespår, i bästa fall återvänder han, han är stundtals en traditionell diktare, men har en förkärlek för experimentella utflykter, inte sällan tänjer han på språkets gränser. Han är konsekvent i detta genom hela sitt diktarliv, han stannar inte upp och slår sig till ro, han vill komma ett steg längre med sitt diktande. Åtminstone försöka att nå det fulländade, möjligen både en omöjlig och förmäten hållning. Ibland stannar han upp, låter några ord göra halt, då är han som bäst;

Jag får syn på ensamheter
mina sedan länge       nu endast tillhöriga
                                          sig själva
Alla förberedelser tycks avta
                                    ekande
Allt är förvirring och kanske mindre, lite
mindre än förväntat, smärta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × tre =