Meny Stäng

Carl-Göran Ekerwald – Sigridiana

Karneval förlag, 2013, 94 sidor
Av Bo Bjelvehammar

Carl-Göran Ekerwald. Foto: Bengt Oberger CC
Carl-Göran Ekerwald. Foto: Bengt Oberger CC

Sigridiana utgår från poetens relation med Sigrid Kahle. Paret möttes när han var 87 år och hon 82.

Under tre år fick Carl-Göran Ekerwald leva nära Sigrid Kahle, de möttes och han blev omedelbart förälskad. Det skedde som det så vackert heter på ålderns höst, han var 87 år och hon var 82. Nu har han skrivit en samling dikter om deras kärlek, som är som ett långlivat tomtebloss. Sigrid Kahle finns inte mer, hon dog på nyårsafton 2013, det kom inte överraskande, men det hördes ett tydligt skrik i nyårsnatten. Döden tassar då och då in i dikterna, men framför allt sprudlar de av liv, lust att leva och en bedövande nyfikenhet.

Carl-Göran Ekerwalds Sigridiana
Carl-Göran Ekerwalds Sigridiana

Carl-Göran Ekerwald är en etablerad författare, men han har inte tidigare skrivit poesi, vilket märks, många av dikterna har formella brister, rimmen är ansträngda och krystade och flödet i poesin är ofta frånvarande. Nu är det ingenting som bekymrar mig som läsare, jag är tagen av hans reflektioner, tankar och känslor och hans intellektuella spänst. Han är allt möjligt; omedelbar, festlig, rolig och allvarlig. Han är medveten om att han tar stora risker, att han utsätter sig för faror, men han vågar och han njuter av att känna en lycka tillsammans med en annan människa. Han känner inget behov av att älta dåtid, inte heller att spekulera i framtid. Att leva i nuet, starkt och intensivt, det är det som gäller, inte försjunka i sunkig sentimentalitet och ordkonstruktioner, som kan vara vackra men verkningslösa.

De två diskuterar allt tillsammans, från vardagens trivialiteter, över sjukhusbesök, till resor och rena fantasier; de tycker om att ha varandra.

Sigrid och jag tycker mer om tvåsamhet
än ensamhet,
för då har man någon att tala med förtroligt
och det är roligt.

Visst är det ett töntigt rim, men innehållet är glimrande när samtalet sträcker sig från en bilfärd till Lagga (en kyrkby i Knivsta i Uppland), Thomas Mann, Lucien Freud och Samuel Beckett. Och ett samtal dem emellan innehåller både, gnabb, gnistor, en stor tillgivenhet och en gränslös ömhet.

På omslaget finns en bild, Boy and Moon, av den säregne realisten Edward Hopper; det är en pojke som vaknar upp, rummet han ligger i har mist sina väggar, han ser landskapet utanför och månen över havet. Det är naturligtvis så att Carl-Göran Ekerwald är pojken, men Sigrid Kahle är inte månen, hon är solen, stark gul och enormt lockande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 − sexton =