Meny Stäng

David Vikgren – Nåden

Wahlström & Widstrand, 2014, 128 sidor
Av Carola Mikaelsson

David Vikgren. Foto: Kristin Lidell
David Vikgren. Foto: Kristin Lidell

Och med de här orden inleder jag

Imponerat drar jag in ett djupt andetag när jag håller den kvadratiska boken med oblekt, tjockt kartongomslag i händerna. En snygg bok som jag genast vill ta för mig av (förlaget namnger inte formgivaren). När jag kommit innanför pärmarna förbyts andäktigheten till ett leende medan jag matar fram innehållet – ja, jag matar fram sidorna. Händerna rör sig i en dans som möjliggör snabbt slukande av de verser som spelas upp, varje uppslag likadant: en ensam vers i mitten på varje högersida, ingen paginering. Bläddra. När jag kommit över den första hänförelsen saktar jag ner. Tar in de ord som står där. Funderar och smakar. Är det ironi när Vikgren på ett uppslag deklarerar att Det här är dikten och det här är diktens ord? Eller bör jag tänka djupare?

David Vikgrens Nåden
David Vikgrens Nåden

Den rosade David Vikgren debuterade 2002 och har efter det utgivit ett flertal diktsamlingar, vanligen med hyllande lovord för såväl språkkänsla och formmedvetenhet. Nåden, som är den sjunde i ordningen, är inget undantag. På förlagets hemsida står: ”Genom att rikta uppmärksamheten på det allmänna och transparenta är Nåden ett lika förtvivlat som enfaldigt försök att med minsta möjliga insats men samtidigt största möjliga ansats gripa det reellas oupphinneliga paradis.”

På flera ställen känner jag mig ledd vid handen av berättarrösten. Vi är inte på samma plan, det är inte ett gemensamt sökande eller ett skeende vi båda har del i. Istället har rösten ställt sig en bit framför, kanske ovanför. Med näsan i vädret meddelar den att När du läser det här så kommer jag att vara långt borta. Men övertaget är inte konstant. Där finns också osäkerhet och frågor som ställs för och av jagberättaren: Varför skriver jag så: här följs efter ett par sidor av Varför skriver jag: så här. Den till synes enkla texten innehåller flera lager vilket inbjuder till fri tolkning och vida associationer.

Det spår jag återkommer till handlar om just relationen mellan jagberättaren och läsaren, samt om de polemiska utgångspunkter jagberättaren tycks ha. Den mening som hänger sig kvar längst är Närheten är nåden. Handlar det om maktförhållanden? Och i så fall – är välviljan avhängig rollerna i en relation? Är det tänkt att höra ihop med diktsamlingens avslut, som stavas Ögonhöjd, och syftar detta ord i så fall på strukturer och positioner; att en balans uppnåtts?

På sina håll serverar Vikgren allitterationer: Satsen sammanfaller sammansatt samt Saknad sakligt sagt systematiskt, rim: Här är härnäst och typografiska läckerheter som b d p q. Stämningen höjs. Så kommer en vers som med sin konkreta och mer precisa innebörd sticker ut. Den irriterar, vilket får ses som ett lyckat grepp, för vad vill frasen Ett på ytan samlat kollektiv i Memphis?

I min läsning hamnar problematiserandet av maktstrukturer i fokus, jämte skapandets villkor. Vad det är att skriva. Sådant som tar tid, sådant som ”värks fram” och sådant som en konstnär kan grunna på: Här är några väl valda ord, Det vita utrymmet mellan bokstäverna men också svårgripbarheten i somliga omständigheter och företeelser: Det finns helt enkelt inte ord för det här. En av verserna proklamerar att Det är här som språket kommer in i bilden och jag tänker på attdet sparsmakade uttrycket, som levererar så mycket, i sig självt är ett tecken på det faktum att språk är makt. Och i sitt språkbruk är Vikgren varsam och taktisk – läsaren står inte utan nåd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × 4 =