Meny Stäng

Frida Lo Kongstad – Björntråd

Oppenheim förlag, 2014, 96 sidor

Av Carola Mikaelsson

Fridas Lo Kongstad Foto: Frida Lo Kongstad
Fridas Lo Kongstad Foto: Frida Lo Kongstad

Frida Lo Kongstad förde under flera år dagbok och har i dem experimenterat och provat ”olika sätt att skriva och olika sätt att leva”.

Dagböckerna var en plats där frågor kunde väckas, rum byggas upp, historier berättas och språket undersökas, och hon tänkte sig dem som en plats med möjlighet ”att aktivt förhålla sig till sitt eget liv och att hela tiden pröva och ompröva olika förhållningssätt.” En stor del av texterna i Björntråd är sådana texter, om än inte alla. Stundom lekande, stundom allvarliga, och ofta med ett sökande drag över sig.

Björntråd är en diktsamling som rymmer såväl prosalyrik som poesi, med en övervikt av det förra. På baksidan står att det ”är en bok som talar många ungas språk”, och det är en beskrivning som mer än något annat fångar läsarten. Texterna bildar ett lapptäcke av scener, berättelser och individer som delas in i avsnitten Livet, Språket, Liljeholmsbron, Övningarna samt Prolog/epilog vilka skiljer sig från varandra både form-, stil- och innehållsmässigt. Gemensamt för dem alla är dock det unga uttrycket.

Avsnittet Livet inleds med meningen ”Jag vill inte välja” (s. 13) och på följande uppslag löper en dikt i tre längre stycken där Kongstad räknar upp kyssar: Kyssen i halsgropen, Sju sorters kyssar, Bullerkyssen och Drive in-kyssen. Alla tänkbara kyssar är med – utom slängkyssen. Kanske har den skickats iväg mot någon? Övningarna (s. 67-81) är det avsnitt som tilltalar mig mest, i sitt sätt att botanisera i och fundera kring skrivandet. Här finns meningar som ”Mina vänner vet att det finns olika slags vägar till de dolda orden.” och ”Det här lossnade sättet att skriva. Det som inte är att tänka.” vilka för tankarna till poetik, och i synnerhet till författaren och poeten Elisabeth Rynells tanke om att skrivandet är ett sinne (Skrivandets sinne, 2013).

Frida Lo Kongstads Björntråd
Frida Lo Kongstads Björntråd

På sidan 52 överraskas jag av en betydligt kavatare ton, och på grund av den inte helt sammanhållna stilen kan jag inte avgöra om det är en ironisk text eller om det faktiskt springer ur en seriös åsikt:

äh varför använda
lyrikens finstämda språk
högtravande meningsbyggnader
och alltid detta refererande till grekisk mytologi!

[…]

ge mig luft som går att andas
och dikter som talar ett ärligt språk

[…]

Detta med att stilen inte är helt stringent gör att läsintresset går upp och ner. Då och då hittar jag en fras eller en vers som roar eller väcker tankar, men många sidor bläddrar jag förbi utan vidare engagemang. När jag kommer till Efterord får jag vad jag uppfattar som en delförklaring. Efterordet är skrivet av Roy Isaksson, som var skrivlärare när Frida Lo Kongstad gick sin första skrivarkurs, och det är han som tillsammans med Fridas mamma gjort texturvalet, eftersom Frida dog 2009. Säkert hade urvalet sett annorlunda ut och texterna bearbetats ytterligare om författaren själv valt, men jag tror att Kongstads stil och teman oavsett paketering främst tilltalar en yngre läsare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × 4 =