Meny Stäng

Ida Börjel – Ma

Albert Bonniers förlag, 2014, 328 sidor
Av Carola Mikaelsson

Ida Börjel. Foto: anna Strand
Ida Börjel. Foto: anna Strand

Wow. Det är min första tanke när jag håller Ma i händerna, vrider verket fram och åter och förtjusas av det typografiskt snygga omslaget, låter fingret bläddra över de svartkantade sidorna. Och sen följer en fängslande läsning. En läsning där jag på samma gång vill komma till slutet och ha alltsammans kvar, att njuta av lite i taget.

Det är en komplex diktsamling. Form- och stilmässigt är den återhållen, organiserad, tydlig. Ma verkar i symbios med Inger Christensens Alfabet, men där den senare använder siffror (och verserna följer Fibonaccis talserie) har Börjel bokstäver vilka blir som en rubrik för de följande dikterna: A, B, C och så vidare. Samtliga dikter är uppställda på högersidorna, med texten marginaljusterad åt höger, utom avsnittet M, som istället löper med vänsterjusterad marginal på vänstersidorna, och avsnittet X där ordningen korsas och bryts. M, som i Ma, är annorlunda också för att det är en rinnande dikt som löper över 7 sidor, att jämföra med de övriga bokstävernas 4-5 sidor. Överraskande nog börjar inte första dikten i varje avsnitt på den bokstav som utgör rubriken. Det gör de i Christensens Alfabet och jag tänker därför att det är ett tydligt beslut från Börjels sida: att låta verken samtala, men också att vara noga med att låta texten gå sin egen väg.

Innehållsmässigt är det mörkt och dystert. Orden och fraserna jagar mig framåt och jag befinner mig över hela världen, hoppar från Libanon till ett torg i Sverige, från Asien till USA. På samma sätt befinner jag mig i läsningen under stora delar av både 1900-talet och 2000-talet, och ”läser bilder” av krig och trauman, elchocksterapi, apartheid, våld och övergrepp mot kvinnor, Stalin och Fukushima. Men här finns också minnessplitter, taggtrådar och sjukdomar likväl som profit: järnmalm, oljefiffel, lån, kapital och skuld. Dikterna brise