Meny Stäng

Ida Börjel – Ma

Albert Bonniers förlag, 2014, 328 sidor
Av Carola Mikaelsson

Ida Börjel. Foto: anna Strand
Ida Börjel. Foto: anna Strand

Wow. Det är min första tanke när jag håller Ma i händerna, vrider verket fram och åter och förtjusas av det typografiskt snygga omslaget, låter fingret bläddra över de svartkantade sidorna. Och sen följer en fängslande läsning. En läsning där jag på samma gång vill komma till slutet och ha alltsammans kvar, att njuta av lite i taget.

Det är en komplex diktsamling. Form- och stilmässigt är den återhållen, organiserad, tydlig. Ma verkar i symbios med Inger Christensens Alfabet, men där den senare använder siffror (och verserna följer Fibonaccis talserie) har Börjel bokstäver vilka blir som en rubrik för de följande dikterna: A, B, C och så vidare. Samtliga dikter är uppställda på högersidorna, med texten marginaljusterad åt höger, utom avsnittet M, som istället löper med vänsterjusterad marginal på vänstersidorna, och avsnittet X där ordningen korsas och bryts. M, som i Ma, är annorlunda också för att det är en rinnande dikt som löper över 7 sidor, att jämföra med de övriga bokstävernas 4-5 sidor. Överraskande nog börjar inte första dikten i varje avsnitt på den bokstav som utgör rubriken. Det gör de i Christensens Alfabet och jag tänker därför att det är ett tydligt beslut från Börjels sida: att låta verken samtala, men också att vara noga med att låta texten gå sin egen väg.

Innehållsmässigt är det mörkt och dystert. Orden och fraserna jagar mig framåt och jag befinner mig över hela världen, hoppar från Libanon till ett torg i Sverige, från Asien till USA. På samma sätt befinner jag mig i läsningen under stora delar av både 1900-talet och 2000-talet, och ”läser bilder” av krig och trauman, elchocksterapi, apartheid, våld och övergrepp mot kvinnor, Stalin och Fukushima. Men här finns också minnessplitter, taggtrådar och sjukdomar likväl som profit: järnmalm, oljefiffel, lån, kapital och skuld. Dikterna briserar paroxysmer som fortplantar sig i Ma.

Ida Börjel Ma

dagsruljansen fanns, pappersarbetet

dagtingan, hundarna

den dubbla bokföringen för bildade och

obildade; dagvattnet, dräneringen fanns

gröna hus inuti vita inuti röda

fåglar; guldvittring fanns; tidscykliska

dagligvaruvisa

att isljus, smärttrådar fanns

biprodukterna fanns och bieffekter

svinn, offer, slakteri; djupinandad

hur det rimliga ska kapsla

också detta       europeana

Språket är återhållsamt och stundom abstrakt, men scenerna som spelas upp väcker tankar och känslor, empati för de utsatta; lurade, utnyttjade, sårade, skadade. Underklass, judar, kvinnor – det är mestadels allmänt hållna bilder som presenteras (en ensamhet alla delar med ingen, avsnitt N), men ett par gånger dyker vi in i individer och tar del av deras berättelser. Även i detta utmärker sig avsnitten M och X (vars första ord är existera) där tiden blir nu och en synlig jag-berättare träder fram.

jag vill inte skriva det här

vill inte förmå mig att skriva

jag äcklas inför ordandet

en våldshandling ordnandet

av döden till ro

I det att Jorden inleder diktsamlingen och upprepas flera gånger och att Ma kopplas samman med mamma föreställer jag mig att det är moder jord som talar. På så sätt vävs människoödena ihop med en global miljöpolitisk hållning, vilket ger ytterligare djup åt emfasen.

Vidare bjuds vi på olika typer av rim, exempelvis vokalrim, en manande rytm med det återkommande ordet fanns, precisa sammansättningar såsom världsherraväldesnormen och grundluftsföroreningen (avsnitt O), träffande fraser såsom politiska buketter (Q) samt meningar att dröja vid: ju mer jag / uttrycker mig desto mer töms jag (D).

Själva artefakten Ma gör mig alltså glad, upprymd, precis som det skräddade uttrycket, medan innehållet slår an en sorgesam och allvarlig ton. Och när jag befinner mig på andra sidan, när ingen sida är oläst, när jag åter väger boken i händerna och ser på omslaget: Ma, Ida Börjel – då tänker jag sådär igen. Wow!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 − 3 =