Meny Stäng

Jenny Wrangborg – Vad ska vi göra med varandra

Ordfront Förlag, 2014, 139 sidor
Av Iréne Svensson Räisänen

Jenny Wrangborg. Foto:
Jenny Wrangborg. Foto: Joakim Mathiasson

Jenny Wrangborg ha lagt örat mot rälsen och diktar om den medelålders arbetaren i Storstockholmsområdet.

De olyriska dikterna, som jag trots uppställningen läser som prosadikt, behandlar bostadslöshet, arbetslöshet, hemlöshet och kärlekslöshet. På 70-talet sa feministerna ”Det privata är politiskt” och det är det också i ”Vad ska vi göra med varandra”. Fast som läsare behöver du inte oror dig för att du ska börja vrida på dig av obehag eller blir generad. Tvärtom finns det en risk att du slutar knyta näven i fickan och istället engagerar dig i politiken, livet.

det syns inte i statistiken än men våra ryggar kan berätta
     hur skattesänkningarna känns
de bränner bakom skulderbladen
de tynger bakom ögonlocken
de pulserar i öronen

Efter sin starka debutbok Kallskänkan (2010) tar poeten steget ut från restaurangen för att granska sitt diktande utifrån. Det sker inte utan den vånda som de flesta diktare ställs inför när de skriver. Hur få ner det som beskriver människans otillräcklighet oavsett om det gäller en demonstration mot skattesänkningar, hur allt går överstyr när Ship to Gaza beskjuts eller när den älskade känns alltmer frånvarande och främmande.

Jenny Wrangborgs Vad ska vi göra med varandra
Jenny Wrangborgs Vad ska vi göra med varandra

världen gjorde inbrott i lägenheten
verkligheten där utanför
landade på vår hallmatta
blodet från gränderna rann in
genom vårt brevinkast

Att skriva ur ett arbetarperspektiv är ingen nytt eller revolutionerande i sig. Men Wrangborg gör det med alla tio fingrarna i luften. Jaget lever i kappsäck mellan trånga andrahandsbostäder, oskrivna dikter och med ryggen vänd mot kärleken i nattens mörker.

tillväxtens skugga faller allt längre nu
över brinnande skogar
tempot i arbetslivet
flyktingströmmarna
                 här går påsarna
med människorna i händerna
upp från ännu ett köpcentrum

Skickligt beskriver poeten hur det svenska samhället, världen och det kärleksförhållande jaget lever i krackelerar. Skeenden går in och ur varandra och ibland kan jag tycka det är svårt att veta vad som är vad. Men när jag läser om en andra gång inser jag att det inte spelar någon roll. Just så invecklat och påverkat av varandra är det som händer i världen och den enskilda människan.

Jenny Wrangborg är engagerad och vill något med sina dikter. Det lyfter hennes poesi en nivå högre än många andra av nutidens poeter som ofta är inåtvända, navelskådande. Inte lite påminner hennes diktning om en av våra stora samtida poeter, Göran Sonnevi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton + tretton =