Meny Stäng

Lennart Sjögren – Kalla mig Noa

2013, Bonniers, 61 sidor
Av Bo Bjelvehammar

 

Lennart Sjögren. Foto: Eva Finder.
Lennart Sjögren. Foto: Eva Finder.

Lennart Sjögren för oss in i en gammaltestamentlig idévärld i en berättelse om den åldrande Noa. Han låter Noa berätta om sitt liv och om sin historia.

Det finns en inledning där allt bryts ner av naturens hänsynslöshet och ondska, framför allt är det vattnet som förstör; efter floden finns det ingenting.

Efter vattnets utplånande kraft
saknar namn betydelse
namnen har man för stadgans skull.

Noa överlevde, men får bära känslor av både tomhet och skuld, han får leva med sina handlingar av ondska. Han lät många drunkna, han övergav många och han dödade andra. Varför blev nu ondskan så stor?

Lennart Sjögrens Kalla mig Noa.
Lennart Sjögrens Kalla mig Noa.

Med beräkning slog jag emot kvinnans knogar
som grep vår reling
jag krossade dem
jag slog bort besinningen
vi slog alla, vi räddade våra liv
vi dömde deras liv till döden.

Lennart Sjögren återkommer troget till sina frågor om existensens gåtfulla värld och till naturens eviga repetitioner, han är karg och eftertänksam i sitt berättande. Jag tycker han är mera övertygande i sin berättelse Fågeljägarna från 1997 med samma tematik. I Kalla mig Noa finns det passager, som är flacka och grunda. Men det är i stort en storartad långdikt.

I början av läsningen finns det en gnutta av hoppfullhet och optimism, men snart, vid uppbyggnaden av ett nytt samhälle, blir osämjan större och krigen börjar. Det är en ondska som är större än den hos vatten och vindar.

Det händer obegripligheter;

Senare fick jag höra
att han dödats för sin tystnads skull
för att han inte dyrkat den stadens murar
han kommit till.
Det borde jag förstått långt tidigare.

1 Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton + nitton =