Meny Stäng

Mattias Jeschko-Edberg – Eldträd tidig morgon

Celanders förlag, 2013, 96 sidor
Av Lars Iselid

Mattias Jeschko-Edberg. Foto: Mette Ottosson
Mattias Jeschko-Edberg. Foto: Mette Ottosson

 

Mattias Jeschko-Edberg framstår som en ny Göran Sonnevi men med en egen ton och ett eget bildspråk. Förhållandet mellan det privata och det politiska skapar en stark diktbok.

När en ny svensk diktare debuterar genom att blanda det privata med det politiska är det kanske inte konstigt att det för tankarna till en nestor inom svensk samhällsengagerad modernistisk diktning: Göran Sonnevi. Bilden förstärks när det visar sig att de båda gräver ur samma skånska mylla, närmare bestämt den i Lund. Dock med det kosmopolitiska ögat riktat mot övriga jordklotet, inte sällan med teven som förmedlare.

I Sonnevis klassiska dikt: ”Om kriget i Vietnam” från 1965 gestaltas dessa tydliga konstraster mellan de flimrande tevebilderna av ohyggligheter på andra sidan jordklotet och det grå ljuset från nysnön utanför fönstret i Lund. I Jeschko-Edbergs dikt “Likt blommor med brinnande blad” sitter det allvetande, närmast tvivlande diktjaget i soffan med en tallrik cornflakes i knäet. När han blundar av trötthet ser han dokumentärbilderna som lämnar avtryck på teven:

Mattias Jechko edberg Eldträd tidig morgon
Mattias Jeschko-Edbergs Eldträd tidig morgon

[…] unga män i den tunna bergsluften
gråter för det lik som ligger
framför dem, kulor slungas
ut i luften, flygplan drar sig
fram genom dagarna, fosforgranater
vecklar ut sig likt blommor
med brinnande blad,
soldater som med barnslig glädje
visar pornografi för afghanska bönder.

Det har gått nästan ett halvt sekel mellan Sonnevis Vietnam-rapporteringar och Jeschko-Edbergs afghanska krigsbilder. I Sonnevis dikt är TV nedskriven med versaler, men i Jeschko-Edbergs har teve fått gemener. Detta i en tid då tevens dominans med fasta tablåer mer och mer överges och reklamkanalernas kamp om tittare står i skarp pendang mot public services nytolkningar av sitt sändningsuppdrag. Ett minst sagt förändrat medieklimat, men trots detta känns det som världen i viss mån stått stilla när man jämför dessa två dikter. Samma krig, samma fasor, bara nya skådeplatser. Extra tydligt blir släktskapet när Sonnevi dyker upp i en av dikterna:

Göran Sonnevis demokratiska deklaration ‘Vi är inte skit!’
har försvunnit
i de gapande sår
som slitits upp i våra bröstkorgar.

Insinuerar jag då att Jeschko-Edberg är en epigon? Nej, han är mer självständig än så. Precis som exempelvis Göran Greider i sin diktning sedan 80-talet byggt vidare på Sonnevis blandning av det privata och det politiska, men ändå skapat en egen röst.

Det är dock inte varje dag en poesidebutant väljer detta uttryck, med uppenbar risk att fastna i politisk plakatpoesi eller ett sövande självömkande om samtidens förfall. Jeschko-Edberg klarar sig undan båda fällorna. Bland annat för att det finns ett episkt drag i hans diktning, en känsla av roadmovie för att prata filmspråk, även om det bara gäller en enkel resa med kommunala färdmedel längs den skånska slätten. Man blir helt enkelt underhållen, en känsla av att vara på väg, även om det är det outsagda tvivlets väg.

I det privata är Jeschko-Edberg inte sen att även kila in det metapoetiska, om skrivarprocessens våndor och de tvivel det kan medföra:

Jag vill släppa taget om allt jag skrivit
skriva mig bort från mig själv,
fast varifrån börjar man om
hur skär man bort de ord, meningar
och bilder som utgör ens tidigare texter?

Samtidigt är han väldigt tydlig i sitt bildspråk när han gör sin klassanalys:

[…]ett samhälle fyllt med sönderrivna kroppar
som ruttnar inför vår åsyn
höghus omgjorda till behållare
för arbetsmarknadens reserver
trapphus som släpper ut de barn
som aldrig kommer att kunna ta sig därifrån.

Även om det är just kombinationen av det privata och politiska som dominerar denna diktsamling så finns en bredd med både politiskt sakliga redogörelser för CIA:s dubiösa förhörsmetoder till mer metaforiska dikter om brinnande alléer i morgonrusningen och bortrivna tapeter som öppnar ett hål till världen. Sist men inte minst tror jag bussåkandet fått sin egen poet och jag konstaterar att Celanders förlag ska vara väldigt nöjda med sitt nya diktarfynd.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sjutton + 11 =