Meny Stäng

Nikola Madzirov – Rester från ett annat sekel

Rámus, 2013, 45 sidor
Översättning: Miodrag Stankowski

Av Sohrab Rahimi

Madzirov Nikola. Foto: Thomas Kierok
Madzirov Nikola. Foto: Thomas Kierok

Kan man vara hemlös, krigsdrabbad, invandrare, kringvandrare och göra poesi av det? Ja. Kan man däremot göra väldigt bra poesi av det? Hade någon frågat mig för bara några dagar sedan, hade jag sagt att sannolikheten inte skulle vara så stort. Men nu efter att ha läst Nikola Madzirovs debut på svenska, kan jag konstatera att i alla lägen handlar det om formen du använder som poet när du skriver. Poeten Nikola Madzirov har en enorm förmåga att sudda gränserna mellan vad som är poesi, vad som borde bli poesi och vad som kan ingå i den poetiska plattformen. Han har dessutom visat på en stor talang och stor kunskap om människa, historia, bild, konst och den existentiella problematiken en människa kan stå inför. Nikola Madzirov är utan tvekan en poet av internationell kaliber som kan jämföras med Adam Zagajevski, Paul Muldoon och Mateja Matevski. Men den erfarenhet som Nikola Madzirov har är unik. Han har varit med om en sönderfallande kommunistdiktatur, och han har varit med om ett inbördeskrig. Och dessa upplevelser sätter sina spår igenom hela hans författarskap. För att bättre förstå en hemlös och maktlös människas situation är litteraturen det bästa sättet. Och i Nikola Madzirovs poesi visas detta på ett vackert poetiskt sätt.

Poeten betraktar tidens gång och ser sig själv som en del av en process, där offret och förövaren är lika mycket fördömda och där ingen dom faller. Boken är en sorgesymfoni över människan, historien, makten och korruptionen. Poeten försöker öppna en annan väg, en tredje där man på nytt upptäcker världen och det som är kvar, nämligen resterna av ett sekel, som boken syftar på.

Vi kan inte tala om hemmet och döden. Vi kan inte tala om förutbestämda smärtor, eftersom vi är rester från ett annat sekel, eftersom ingen ännu har hittat väggen vare sig mellan oss eller också kylan i benen i lämningarna från sekler. Och vi blir tvungna att dra oss tillbaka till ensamhetens landskap. En ensamhet som till och med kan tämja vargarna i den eviga skuldens sikte.

Nikola Madzirovs rester från ett annat sekel
Nikola Madzirovs rester från ett annat sekel

Poeten lever mellan två sanningar. Han vacklar som en neonlampa i en tom korridor. Hans hjärta samlar på allt fler människor, eftersom dessa människor inte längre finns. Om minnets vikt i det mänskliga livet skriver han att när någon har åkt bort, kommer allting han skapat tillbaka. Så småningom utvecklas förvillelsen till övertygelse då poeten uppfattar sig som långt bort liksom en boll som missat målet och farit mot himlen. Då lever han likt en exakt termometer.

Den jungianska föreställningen om skuggan är en medvetenhet om den ständigt pågående förvandlingen, den ständigt pågående nedbrytningen. Författaren menar här att det han försöker säga redan är sagt och att han nu väntar på vinden som en flagga som väntar vid gränsövergången. Och han vet att en dag kommer alla skuggor att gå förbi honom. Är tiden ett begrepp som förtydligar förföljelsen eller är det ett tecken på förgänglighet? Poeten prövar att födas på nytt som en lång visare efter midnatt och sekunderna kommer då genast att hinna ifatt honom.

Nikola Madzirov agerar på ett medvetet plan. Han skriver om skrivandets öde. Han vet att han beter sig annorlunda för han tror att han har ett särskilt uppdrag och det är att sprida orden omkring sig i syfte att expandera sitt själv. Ur bakfickan flyger pappersbitar och far runt i hans genomskinliga rum. Obetydliga saker som han annars aldrig skulle ha gjort ifall de inte varit nedskrivna. Ett hus utan nummer, kan vara tecken på ett liv utan mening. Först när himlen (det högre livet) öppnar en möjlighet, blir vi varse vårt mål med denna färd. Himlen öppnar sig för att ordna drag i våra själar, säger poeten. Ord som blir lämnade under historiens stenar, skrifter lever än och kommer förfölja oss livet igenom även om det till synes inte finns många vittnen. Man lämnar orden under stenarna med nedgrävda skuggor på den bergskam som rymmer ekot av förfäder som inte är inskrivna i antavlan. Poeten menar också att det som vi sagt utan vittnen kommer att förfölja oss länge. Kärleken kommer dock att överleva oss. I närmaste kyrkan kommer det att talas om den kärlek som kommer att överleva oss.

Men döden är alltid tyst och trogen och om författaren vore död skulle alla tro honom, när han är tyst, tror han. I vissa avsnitt använder författaren sig av den nye meditativa praktiken i poesin. Hans dikter bygger nämligen på den mänskliga erfarenheten: Man borde sätta sig ner en stund och betrakta himlen i en öppen konservburk på stranden. Lugnet som vi längtar efter och som inte kan vara värt om vi inte dör. Färgen och den riktiga formen handlar om lugnet hos de döda, de som vi aldrig tog farväl av, som inte är våra. Det som syns mest, talas det minst om, likt den flamma som kastar ljus över våra ansikten. Våra empiriska erfarenheter talas det om, inte våra innersta upplevelser och förnimmelser. Ingen har hittills skrivit något traktat om ljusets rök som smälter in i natten, eller om de droppar av vax som stelnar på skorna, alla talar bara om flamman som kastar ljus över våra ansikten. Men en dag skall smärtan komma tillbaka i ryggen och under tyngden av hotellnycklarna och receptionistens misstänksamhet. En dag kommer någon att möblera om i rummen, öppna breven och lägga fram dem i datumordning istället för att sortera dem efter innehåll.

SKILD

Jag skilde mig själv från varje sanning om ursprungen

till trädstammarna, floderna och städerna.

Jag har ett namn som kommer att bli en gata för avsked

och ett hjärta som syns på röntgenbilder.

Jag skilde mig även från dig, moder till alla himlar

och sorglösa hus.

Nu är mitt blod en flykting som tillhör

flera själar och öppna sår.

Min gud lever i fosforn på en tändsticka,

i askan som har kvar formen av vedträet.

Jag behöver inte världskartan när jag somnar.

Nu täcker skuggan av ett veteax mitt hopp,

och mitt ord är lika värdefullt

som ett gammalt väggur som inte mäter tiden.

Jag skilde mig från mig själv, för att komma till ditt skinn

som luktar honung och vind, till ditt namn

som betyder oro som gör mig lugn,

som öppnar portarna till städerna där jag sover,

men inte lever.

Jag skilde mig från luften, vattnet, elden.

 Jorden av vilken jag är skapad

är inbyggd i mitt hem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 − 1 =