Meny Stäng

Werner Aspenström – Fingervisningar: Ur de svarta dagböckerna 1990-1997

Urval och redigering av Hans Isaksson & Anna Aspenström
ellerströms, 2013, 136
Av Bo Bjelvehammar

Werner Aspenström. Okänd fotograf
Werner Aspenström. Okänd fotograf

Att ha katt är ingen lek, det är en högst allvarlig angelägenhet. Detta säger jag efter att på sista tiden ha läst om förhållandet mellan katt och människa i tre helt olika böcker.

Lars Lerin har en katt som heter Luther, som han ogärna lämnar, husdjuret behöver daglig vård och omsorg och detta ska Lars Lerin ge själv. Kristina Kappelin hade en katt i Rom, som hon skriver om i Italiensk dagbok, namnet var Marzemino, efter ett rött vin från italienska Sydtyrolen. Marzemino var först en vanlig katt, sedan blev han mer och mer en människa. När dottern föddes blev han katt igen och klöste den lilla flickan. Och sedan fick han dö. Werner Aspenström hade en katt, som hette Tempus, även Tempus var mer än en katt, hans död efter arton års liv ledde till samma sorg och saknad, som när en nära familjemedlem lämnar jordelivet.

Så skriver Werner Aspenström om sin hustru Signes sjukhusvistelse:

Werner Aspenströms Fingervisningar: Ur de svarta dagböckerna 1990-1997
Werner Aspenströms Fingervisningar: Ur de svarta dagböckerna 1990-1997

Som om inte våra egna tårar skulle räcka till(Tempus slickade i sig en av Signes tårar där han låg på operationsbordet) började det regna vid hemkomsten och skall visst fortsätta med det veckan ut.

Nu tänker jag på min egen svartvita katt Summa, som länge låg för döden, på den sjunde dagen dog hon helt och återuppstod aldrig. Allt hände vid en trafikolycka, men nu minns jag plötsligt hennes förvridna och svullna ansikte och mina ögon tåras.

Werner Aspenström skrev från 1951 och fram till sin död 1997 regelbundet i sina anteckningsböcker(nitton volymer blev det) med svarta pärmar. Orden var av helt olika slag, från hastigt nedtecknade iakttagelser, över drömmar och reflektioner till skisser, som han senare utvecklade till dikter. Det går enkelt att här följa tillkomsten av några av hans diktsamlingar. Han skrev för hand, han skrev på maskin och klistrade in bladen i sina anteckningsböcker. På samma sätt sparade han tidningsnotiser och andra korta texter. Han redovisar vad han läser och kommenterar det, han talar om familjeangelägenheter, han berör vad som hänt och händer i Svenska Akademien.

Det går att kalla böckerna både för minnessamlingar och arbetsböcker. De texter som finns här är hämtade från de tre sista svarta böckerna. Den första anteckningen är en dröm och en av de sista anteckningarna är från januari 1997, kort före hans död.

Jag känner att jag börjar att gå baklänges, bort från världen.
Signe har det besvärligt, jag tar nästan hela hennes tid, hoppas
hon orkar tiden ut.

Werner Aspenström är både en skarp, intellektuell analytiker och en sensibel lyriker, han är vass, humoristisk och gripande, en poet att älska. Jag har inför detta uppdrag läst om Sommar från 1968, där han visar att han är en stilsäker prosaist.

Och så denna känslighet; när diktsamlingen Enskilt och allmänt kommer 1991 innehåller den ett korrekturfel, det står att laxar sudsar, inte studsar, uppför vita forsar.

Så skriver Werner Aspenström:

Jag blir så ledsen vid upptäckten, det saknade t-et punkterade samlingen, jag kände det
som jag aldrig ville öppna boken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

13 − ett =