Meny Stäng

Yahya Hassan – Yahya Hassan

Gyldendal, 2013, 170 sidor

Av Carola Mikaelsson

Yahya Hassan. Foto: Morten Holtum.
Yahya Hassan. Foto: Morten Holtum.

Det är en mycket kraftfull debut Yahya Hassan gör. Versalerna som fyller sidorna ger ett intryck av att innehållet har smattrats fram, i ilska, i sorg, i ensamhet. Läsaren inbjuds att ta del av de hårda, våldsamma, kränkande, hotande och farliga situationer som Hassan målar upp.

Ett scenario efter ett annat skrivs fram, och när bilden är skapad tar dikten slut – berättaren ger sig inte i kast med att tolka eller redogöra för känslor. Fastän dikterna knipsas av just som innehållet nått sitt crescendo saknas inte emotioner eller eftertankar: finessen är att de tar plats i läsaren istället för i dikten. Det skapar en gripande närhet, det drabbar, och i det blir det tydligt att det är ett grepp, en teknik – Yahya Hassan berättar rakt och ärligt, utan att skriva sina läsare på näsan.

Berättaren Yahya Hassan är allt samtidigt: offer, förövare, utsatt, häktad, omhändertagen, lämnad … han är en människa. Jag gråter och skrattar när jag läser, men framförallt är diktsamlingen intressant eftersom jag kastas mellan sympatier och moralfrågor. Här är ”Morgen”, sidan 49:

Yahya Hassan

EN UGE VAR GÅET
DA PÆDAGOGERNE FRA SVERIGE DUKKEDE OP
MED MENINGSLØSHEDEN I ØJENLÅGENE
OG HULLER I UNDERBUKSERNE
BLEV JEG SLÆBT NED AD STENTRAPPEN
OG TILBAGE I LAND ROVEREN
MENS MOR OG SØSKENDE SKREG FRA EN AFSATS

De brutna respektive obrutna raderna följer efter varandra utan skiljetecken, blankrader eller strofindelningar. Tillsammans med att språknivån ibland byts från en rad till en annan ger det en unik läsrytm, det blir som ett kliv över till en annan scen, en annan bild. Som i ”Fladfisk” på sidan 24:

JEG HUSKER VORES FISKETURE
MEN HVAD FISKEDE VI EFTER
JEG TURDE ALDRIG SPØRGE OM NOGET
ELLER SIGE MIN MENING NÅR VI KØBTE TØJ ELLER SKO
TURDE IKKE TÆNDE FJERNSYNET HVIS DU SOV
TURDE IKKE TAGE DIN HÅND
TURDE KUN NIKKE MED HOVEDET NÅR DU SAGDE
DIN MOR ER EN LUDER
OG MOR ER FLYGTET GÅR RUNDT I GADEN OG FRYSER
MENS VI SPISER FANGSTEN I SKRÆDDERSTILLING
OG DU SIGER DU VILLE ØNSKE
AT VI ALDRIG VAR BLEVET FØDT

På ett rakt och ohöljt sätt visar berättaren upp sin värld och vardag, låter läsaren följa med in i ghetton, in i trappuppgångarna och lägenheterna som bebos av hans pappa, hans mamma, en onkel, farmor och farfar, en faster, en annan faster och ytterligare en, en kusin, en till …

En skiftning i diktsamlingen är att det från början ofta är sceniska nedslag: händelser målas upp, vi möter specifika personer och ser dem agera, hör dem, medan det mot slutet kommer in fler dikter som sammanfattar tankar, som spinner vidare, filosoferar och funderar. Nedan är från sidan 103.

FAR MIN UFØDTE SØN

JEG SPILDER TYVE LITER MØRKE
OG EN BARNDOM OP AD VÆGGEN
EN STENALDERHÅND EN PAPERBACK-KORAN
MÅSKE VILLE JEG HAVE ELSKET DIG
HVIS JEG VAR DIN FAR OG IKKE DIN SØN

Dikterna är berättande men det finns också poetiska stilgrepp, där upprepning är det mest frekventa. Rösten, berättaren, och dennas värld byggs upp. Läsaren lär känna någon och något, och kan också vara med i den utveckling som berättaren gör – att gå från ett läge till ett annat, att gå vidare. Det för med sig en känsla av att utvecklingen skett parallellt med skrivandet, och jag tänker mig urvalet som tämligen kronologiskt. Utvecklingen ser jag som en del av verket – det är resan, berättaren Yahya Hassans liv som liksom sveps fram. Men jag tänker också att utvecklingen kommer att fortsätta. Att poeten Yahya Hassans språkintresse fortsätter, att experimentlustan underhålls på Författarskolan i Köpenhamn, att handledningen förfinar och breddar repertoaren. Jag tror vi är många som vill se mer av Yahya Hassan. Jag vill det verkligen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 − 5 =