Meny Stäng

Yahya Hassan – Yahya Hassan

Gyldendal, 2013, 170 sidor

Av Carola Mikaelsson

Yahya Hassan. Foto: Morten Holtum.
Yahya Hassan. Foto: Morten Holtum.

Det är en mycket kraftfull debut Yahya Hassan gör. Versalerna som fyller sidorna ger ett intryck av att innehållet har smattrats fram, i ilska, i sorg, i ensamhet. Läsaren inbjuds att ta del av de hårda, våldsamma, kränkande, hotande och farliga situationer som Hassan målar upp.

Ett scenario efter ett annat skrivs fram, och när bilden är skapad tar dikten slut – berättaren ger sig inte i kast med att tolka eller redogöra för känslor. Fastän dikterna knipsas av just som innehållet nått sitt crescendo saknas inte emotioner eller eftertankar: finessen är att de tar plats i läsaren istället för i dikten. Det skapar en gripande närhet, det drabbar, och i det blir det tydligt att det är ett grepp, en teknik – Yahya Hassan berättar rakt och ärligt, utan att skriva sina läsare på näsan.

Berättaren Yahya Hassan är allt samtidigt: offer, förövare, utsatt, häktad, omhändertagen, lämnad … han är en människa. Jag gråter och skrattar när jag läser, men framförallt är diktsamlingen intressant eftersom jag kastas mellan sympatier och moralfrågor. Här är ”Morgen”, sidan 49:

Yahya Hassan

EN UGE VAR GÅET
DA PÆDAGOGERNE FRA SVERIGE DUKKEDE OP
MED MENINGSLØSHEDEN I ØJENLÅGENE
OG HULLER I UNDERBUKSERNE