Meny Stäng

Anna Mattsson – Ljusgatan

Av Peter Nyberg
Wahlström & Widstrand, 2013, 93 sidor 

Anna Mattsson. Foto: Kristin Lidell
Anna Mattsson. Foto: Kristin Lidell

Anna Mattsson skriver både poesi och prosa. Hon lever i Göteborg men också i Kambodja, där hon bland annat har översatt Pippi Långstrump till khmer.

Anna Mattssons mest uppmärksammade verk är Alexandras rum (1994), en roman om sexuella övergrepp. Den poetiska produktionen består av sju diktböcker varav den sista är den nyligen utgivna Ljusgatan.

Anna Mattssons Ljusgatan
Anna Mattssons Ljusgatan

Francesca Woodmans omslagsfotografi föreställer två kvinnor, en stående och en liggande (död?). Den stående kvinnan speglar den dödas ansikte på ett sätt som får det att se ut som att det är hennes eget ansikte. Bilden säger mycket om texten, jaget skulle mycket väl kunna vara den stående kvinnan.

du är i sorg bunden vid andra kroppar
den överordnades kropp
ditt ljus som delas på mitten

här fraktas trasiga bort
och hålls fångna i horhus

en civilisation består
av trasiga glödlampor, spruckna tändare
utrunnet stearin

finns där ett avbrott i sorgen
av allas vår likhet

ett demonstrationståg av själar

Duet är den kvinna som jaget träffar i Kambodja. Tillsammans tröstar de varandra för att i slutet skiljas åt. Under läsningen får vi ta del av hur samhället på ett fasansfullt sätt grundlägger kvinnornas utsatthet. Skräcken maskeras i sorg, i uppgivenhet: ”kärnan i civilisationen / är godtagandet av våldtäkt / den våldtäkt som har ägt rum / är inte längre våld eller hot om våld”. Citatet ska ställas mot Aung San Suu Kyis citat som avslutar boken: ”Fruktan är inte den civiliserade människans naturliga tillstånd”. Givetvis är det vettlösa våld som människorna utsätts för inte civiliserat, själva kärnan i våldet är ocivilisation även om det förkläs i något annat.

Innehållsligt är således boken skräckinjagande. Den form poeten har valt att förvalta materialet genom är fragmentets. Det sönderslitna språket gestaltar kvinnornas likaledes sönderslitna inre. Men den stympade texten försvårar läsningen. Boken blir aldrig njutbar, och kanske är det inte heller meningen. På samma sätt som kvinnorna kämpar ska också läsaren kämpa sig igenom den outhärdliga råhet som ryms mellan pärmarna.

ärret på tröskeln är en mun
minnet över axlarna är de döda som sjunger

nej nej ditt nej är ett nej

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

11 + 20 =