Meny Stäng

Eva Runefelt – Minnesburen

Av Peter Nyberg 
Albert Bonniers Förlag, 2013, 124 sidor

Eva Runefelt. Foto: Caroline Andersson
Eva Runefelt. Foto: Caroline Andersson

Eva Runefelts bok Minnesburen har årets bästa titel. Att både vara fångad i och få kraft ur minnet belyser exakt bokens innehåll och initialläget för att vara människa.

Även om rörelsen kan tyckas motsägande är det den förutsättning vi har att hantera som människor, vi är både fångade och stärkta av det förgångna. Eva Runefelt har prisats på en mängd sätt för sina tolv böcker. Hon började sin sparsamma utgivning i mitten av 1970-talet. Vad som fascinerar med prisningen är att så till synes skilda sällskap som Bellmans, Ferlins, Karl Vennbergs, De nios och Gunnar Ekelöfs har uppskattat hennes böcker.

Eva Runefelts Minnesburen
Eva Runefelts Minnesburen

Uttrycket är i Minnesburen en blandning mellan prosa och lyrik. De första två första delarna ”Barndomligt” och ”Gåendeskrivandet” är självbiografisk prosa med lyriska inslag medan den sista delen ”Ögonblickligt” är traditionell modernistisk poesi. De tre delarna följer flickans utveckling mot att bli kvinna och poet.

Jag föds med ett fotografi i bröstet, en bild på tant Gredelin och prinsessan Rosamunda i en och samma kropp. Hon ser mig inte men sig själv i en oval golvspegel som vippar om man kommer nära. Lägger jag två fingrar mot hennes kind för att höra hur orden känns som hon läser, blir de ljusröda av rouge.

Citatet belyser två centrala motiv i texten. Genom hela den första delen finns ett utanförskap hos flickan. Hon smyger undan, tycker att de andra barnen är mystiska, finner sig inte i sig själv utan hittar bara tant Gredelin och Rosamunda. Det andra centrala motivet är barnets förmåga att se ljud, synestesin, som jag tänker kommer ur utanförskapet. Fantasin hos barnet utvecklas i ensamheten och i den utvecklingen framträder också förmågan att se ljud som färger och därmed göra världen till ett konstverk.

Den andra delen färgas av ”Ensamhetens bruna vätska”. Här blir språket grötigare, det är som under tonåren där berättarjaget bara tycks muttra omkring. Orden testas för att se om de passar, som identiteter: ”Rubba, skaka. Skava. Jag skaver”. Som hjälp föreställer jag mig att litteraturen finns, det är tack vare den och språket som tonåringen utvecklas till författaren i den sista delen. Här är texten kristallklart avskalad och dikterna prydligt uppställda. Men bakom finns ännu flickans ensamhet, skillnaden är att det språkliga uttrycket har dolt känslan av utanförskap, sublimerat den till något annat, till konst.

Eva Runefelt gör den ensamma flickan till en symbol för människolivet i sig. Döden i olika skepnader återkommer genom boken. Alla ska dö. Därför slutar boken med två dikter till den döda vännen Stina:

Strax under dagens kant
i det blågrå ljuset
gick vi till ekarna, stod där
För var kväll
allt mer viktlösa

Allt du ser
hör dig, bär dig
Allt tid är här

Eva Runefelts Minnesburen är förtjänt av de utmärkelser den får. Precisionen i språket, tillgängligheten och den stora förståelsen för människans lott gör boken oerhört medryckande och stark. Om jag idag skulle börja läsa poesi skulle jag vilja att Minnesburen var den första boken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sex − 5 =