Meny Stäng

Friederike Mayröcker – Om omfamningar

Av Peter Nyberg
ellerströms, 2013, 40 sidor

Friederike Mayröcker. Foto:  Wolfgang H. Wögerer. CC Attribution-Share Alike 3
Friederike Mayröcker. Foto: Wolfgang H. Wögerer. CC Attribution-Share Alike 3.0

Egentligen tycker jag bäst om förlagstexten:

”Den som låter sig omfamnas av Friederike Mayröcker får känna den ömhet som döljer sig i de enklaste ting: i tvättklämman, i näckrosbladen, i en bukett av dagg. Den kritikerrosade österrikiska poeten skriver i sin senaste diktsamling trettio kärleksförklaringar, rör vid junikylan, kysser alpljuset, vitsippor och handflator, i en allt omfamnande poesi”. Inte bara för att det är en mycket vacker förlagstext, till skillnad från de slentrianmässiga som ofta följer utgivningar, utan också för att jag inte begriper poesin. Och det tar emot att erkänna.

Friederike Mayröckers Om omfamningar
Friederike Mayröckers Om omfamningar

Fredrieke Mayröcker är nämligen en av Europas mest etablerade och erkända poeter. Hennes böcker har fått så många priser att man i allmänhet låter sig nöja med att räkna upp det senaste. Poeten har gett ut ”ett hundratal verk”, som det står i följebrevet. Översättaren då? Ulla Ekblad-Forsgren tilldelades förra året Svenska Akademien Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris. För sin behandling av Mayröckers Scardanelli blev hon grundligt berömd i olika sammanhang.

Nej, inte heller här står någon ursäkt att finna.

Stilen i dikterna är den skissartade. Istället för en/ett skriver Mayröcker 1, men inte konsekvent. De olika scenerna, korta stycken varav jag tycker bäst om det allra första, hänger inte riktigt ihop, vilket inte heller kan krävas av en diktbok, men det finns en del samband mellan dem, på andra sätt än formens, bara inga jag tänker är riktigt relevanta. Grammatiken är upplöst, ändå används skiljetecken, men inte konsekvent. Kolon sätts ut med mellanrum mellan orden runt om. Likhetstecken används ibland. ”från 1 lya till en annan fick mina tårar = honungsdropparna fick / mig tristessen : nattens mörkerrosor”. Jag vill gärna att den typen av avvikelser ska betyda något eller ge någon form av effekt, men i min läsning förlorar jag både betydelse och effekt, som om texten skrivits i stor hast.

Kan man tänka sig en inre upprördhet, en gestaltning av någon som råkat illa ut och själv upplösts? Tja, kanske någon gång, några rader, men absolut inte som en konsekvent genomförd tanke från poeten.

På samma sätt är det med de svartvita teckningar som infogats i diktboken. Jag tar dem till en vän som kan konst. Han förstår dem inte, tycker att det ser ut som vilket klotter som helst. Han letar i dikterna runt om efter koder, sammanhang att förstå streckteckningarna genom. Jag gör det motsatta, söker i bilderna efter symboler som kan belysa texten.

”Om jag ger upp då?” tänker jag till sist. Ibland kan det hjälpa att inte söka sammanhang utan bara avnjuta, sköljas med. Men inte heller så fungerar läsningen. Visst finns här fina strofer, visst alluderas på både litteratur, historia och musik, visst är det en lärd bok jag har framför mig. Men kontentan är densamma: Jag förstår inte och jag får inte ut något av läsningen. Bortsett från den vackert formulerade förlagstexten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × tre =