Meny Stäng

Johan Jönsson – mot. vidare. mot.

Av Peter Nyberg
Albert Bonniers Förlag, 2014, 1 562 sidor 

Johan Jönsson. Foto: Privat
Johan Jönsson. Foto: Privat

Jag börjar tänka på det igen när Johan Jönsson skriver om ”fetmakroppen”: i vår tid tycks offerrollen vara märkligt attraktiv, detta att göra sig till och frossa i att vara ett offer för orättvisor, detta att känna sig kränkt, både fysiskt och psykiskt.

I skolan hör jag en flicka säga till sin vän: ”Hur kan hon kalla mig fet. Hon. Kallar mig fet”. Vännen tröstar vardagslamt, men jag tänker att det inte är en slump att det är en kvinna som rackat ner på en annan kvinnas utseende. Många kvinnor är duktiga på det. Modesamhället visar upp ouppnåeliga kvinnokroppar i teveprogram och magasin men istället för att vara solidariska med varandra och bojkotta utseendemedierna hör jag ofta den här typen av kommentarer i skolkorridoren, ser hur kvinnorna i en gymnasieklass klär sig exakt likadant, i samma märken, i samma färger. Det gör mig sorgsen. Men det får mig också att undra: varför gör de inget? Varför saknas i så hög grad solidaritet? Varför trycker de ner varandra?

Jag tänker på det när Johan Jönsson skriver om barnomsorg. Vänstern och arbetarrörelsen antar ofta offerrollen. Det är väldigt synd om dem som arbetar med andra människor, om dem vars arbete är undervärderat och tungt för kroppen. Och det är skamligt att det svenska samhället inte värderar arbete med människor högre och faktiskt inte är jämställt redan. Men att uttrycka sig från offerpositionen hindrar utvecklingen. Ett offer ligger helt stilla eller kämpar frustrerat och våldsamt men gör inget för att förändra sin situation. Ett offer förblir offer. För att förändra krävs en annan typ av roll.

Johan Jönssons mot. vidare. mot.
Johan Jönssons mot. vidare. mot.

Det är givetvis lätt för en medelålders, vit, manlig gymnasielärare i en småstad att göra de här iakttagelserna, men faktum är att en industriarbetare i en storstad tjänar ungefär lika mycket som mig och har ungefär samma materiella förutsättningar som jag har. Och det är inte synd om mig, inte alls. Men det är synd om jaget i mot. vidare. mot..

Senaste åren har jag läst Jönssons expansionspoesi: Efter arbetsschema 800 sidor, Livdikt 712 sidor, med. bort. in. 1 243 sidor och nu mot. vidare. mot. 1 562 sidor. Genom hela sin poetiska gärning har Jönsson iklätt sina jag offerrollen, det är så synd om dem att det blir synd om alla människor i deras närhet och alla människor de tänker på.

I en av sina dialoger i boken heter det: ”är inte äckel och avsmak / de enklaste reaktiva / ryggmärksreflexerna? // Nej. / Det är negativ dialektik”. Och så är det förstås, offerrollen stärks av ett samhälles debatt, dess ”negativa dialektik”. Och som katalysator för en stor del av den negativa dialektiken står jaget, vilket utvidgar det avgrundsdjupa förakt jaget riktar mot sig själv.

Också boken är dialektiskt upplagd, två röster talar, en som frågar eller undersöker och en som försöker svara sanningsenligt. Liksom i de tidigare böckerna cirkulerar poesitromben runt självföraktets alla nyanser. Poeten tycks njuta av vidriga formuleringar om jagets sexualitet (framför allt är fascinationen inför att svälja sperma stor), den egna fetman och meningslösheten i att existera som människa samt det extrema våldet som han vill rikta mot sig själv och andra.

drömde
att det flämtande hårda ollonet
skars upp av skalpell
av gråmatt titan
och i en stum kaskad
befriades en stor mängd gräddvitbleka likmaskar
som vägde exakt lika mycket
som fetmakroppen.

En skillnad mot tidigare böcker, vilken möjligen beror på att Jönsson utsågs till språkrör för klasshatet efter sin kända uppläsning på Dramaten då han beskriver hur jaget torkar av sin herpessjuka kuk mot barnens handdukar i ett överklasshem, är de många politiska och kulturella utblickarna i Sonnevis anda. I högre grad skriver Jönsson i ett sammanhang där omvärlden får komma in i dikten och nyansera den, vilket får till följd att texten får fler nyanser än tidigare.

Poeten Johan Jönsson är en fixstjärna på poesihimlen, därför blir självföraktet och avskyn mot alla typer av överhet dubbel. Skillnaderna mellan innehållet i Johan Jönssons senaste diktböcker är mycket begränsad, de handlar alla om självhat, men omfånget har blivit allt mer betydande och Jönsson själv allt mer etablerad. Från början var texterna väl närda av poetens biografi, men som etablerad kulturprofil med utgivning genom ett av de största förlagen och en ansenlig dramatisk produktion börjar det poetiska underdogperspektivet skorra falskt: offerrollen är behaglig men framstår allt mer som spelad. Tanken bakom böckerna är inte att hjälpa eller förändra utan att frustrerat slå omkring sig.

Ändå är mot. vidare. mot. en poesitromb närd av självförakt vilken med enorm styrka sveper med sig samhällets orättvisor och plågar människorna i Jönssons värld. Jag fascineras också av Johan Jönssons höga och jämna kvalitet. Sällan har livshat uttryckts med sådan litterär pondus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × 3 =