Meny Stäng

Johan Jönsson – mot. vidare. mot.

Av Peter Nyberg
Albert Bonniers Förlag, 2014, 1 562 sidor 

Johan Jönsson. Foto: Privat
Johan Jönsson. Foto: Privat

Jag börjar tänka på det igen när Johan Jönsson skriver om ”fetmakroppen”: i vår tid tycks offerrollen vara märkligt attraktiv, detta att göra sig till och frossa i att vara ett offer för orättvisor, detta att känna sig kränkt, både fysiskt och psykiskt.

I skolan hör jag en flicka säga till sin vän: ”Hur kan hon kalla mig fet. Hon. Kallar mig fet”. Vännen tröstar vardagslamt, men jag tänker att det inte är en slump att det är en kvinna som rackat ner på en annan kvinnas utseende. Många kvinnor är duktiga på det. Modesamhället visar upp ouppnåeliga kvinnokroppar i teveprogram och magasin men istället för att vara solidariska med varandra och bojkotta utseendemedierna hör jag ofta den här typen av kommentarer i skolkorridoren, ser hur kvinnorna i en gymnasieklass klär sig exakt likadant, i samma märken, i samma färger. Det gör mig sorgsen. Men det får mig också att undra: varför gör de inget? Varför saknas i så hög grad solidaritet? Varför trycker de ner varandra?

Jag tänker på det när Johan Jönsson skriver om barnomsorg. Vänstern och arbetarrörelsen antar ofta offerrollen. Det är väldigt synd om dem som arbetar med andra människor, om dem vars arbete är undervärderat och tungt för kroppen. Och det är skamligt att det svenska samhället inte värderar arbete med människor högre och faktiskt inte är jämställt redan. Men att uttrycka sig från offerpositionen hindrar utvecklingen. Ett offer ligger helt stilla eller kämpar frustrerat och våldsamt men gör inget för att förändra sin situation. Ett offer förblir offer. För att förändra krävs en annan typ av roll.