Meny Stäng

Pär Lagerkvist – Samlade dikter

Av Peter Nyberg
Brombergs, 2014, 606 sidor

Pär Lagerkvist. Foto: Lennart Nilsson
Pär Lagerkvist. Foto: Lennart Nilsson

 

Det är förvånande hur många som har konkreta minnesbilder av när de läste en Pär Lagerkvist-dikt första gången. Fredrik Lindström har det till exempel i förordet till Brombergs nyutkomna, mycket vackert utformade, för första gången kompletta samling av Lagerkvists dikter.

Fredrik Lindström samlade kompisarna i hemmet och läste ”Det är vackrast när det skymmer”. Själv minns jag att jag skrattade åt ”Ångest” när jag först hörde dikten uppläst av min svensklärare eftersom den antog en så klyschig poetpose, men snart var näven där i magen och tystade skrattet. Jag var inte ensam i klassrummet om att flina åt ”Ångest, ångest är min arvedel” och jag var inte ensam om att stelna. Vi mötte äntligen någon som tog existensen på fullkomligt allvar och som kämpade för att förstå tillvarons absurda skönhet.

Framför allt är de inledande diktböckerna i Pär Lagerkvists författarskap mörka. Fortfarande kan jag tycka att han anspänner väl mycket i vissa passager, som om det i skrivandet handlade om att verkligen visa att han menade allvar med sin existentiella ångest. I de senare dikterna slappnar författaren av mer, dikterna blir ljusare och modernismens totala mörker ersätts i delvis med rytmiskt och rimmat solsken, dock utan att för ett ögonblick bli ensidigt sentimentalt. Dikten ”Källan” från Sång och strid (1940) illustrerar balansen.

Pär Lagerkvists Samlade dikter
Pär Lagerkvists Samlade dikter

Jag bär en källa i mitt bröst.
Giv att den ej må sina.
Inom mig hörs dess fjärran röst.
som om dess djup var mina.

Jag liksom dolda källarsprång hör
som ej hos mig finnas.
Vad är det som min stillhet stör?
Vad som jag ej kan minnas?

Samma frågor ställs nu som då och därför är det dikterna med existentiella problem som bäst har överlevt tiden. I poesin finns en religiös konflikt, även om Gud inte finns bör någon form av transcendens, någon form av mänskligt djup finnas, tycks poeten resonera. I sin uttalade Gudsförnekelse blir ändå Gudsfrågan central för Lagerkvist. Motsättningen mellan att ha tagit ställning mot Gud och oförmågan att helt lämna tanken på Gud får texterna att vibrera. Och det är givetvis det som skapar den ångest som ofta återkommer i poesin, som i ”Den lyckliges väg”.

Hand var stilla, att jag tror
du ej är hos mig,
men att jag allena bor,
evighet, hos dig.

Efter att ha läst igenom Lagerkvists Samlade dikter förstår jag varför han är en av våra få nobelpristagare i litteratur, varför han fick plats i Svenska Akademien, men inte varför ingen har samlat hans verk förrän nu. Även om en liten del av diktningen har gått ur tiden är det centrala i poesin direkt självlysande, oerhört starkt till både form och innehåll och till sist berörande i sitt utforskande av det mänskliga väsendets andliga mekanismer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nio − sju =