Meny Stäng

Pär Lagerkvist – Samlade dikter

Av Peter Nyberg
Brombergs, 2014, 606 sidor

Pär Lagerkvist. Foto: Lennart Nilsson
Pär Lagerkvist. Foto: Lennart Nilsson

 

Det är förvånande hur många som har konkreta minnesbilder av när de läste en Pär Lagerkvist-dikt första gången. Fredrik Lindström har det till exempel i förordet till Brombergs nyutkomna, mycket vackert utformade, för första gången kompletta samling av Lagerkvists dikter.

Fredrik Lindström samlade kompisarna i hemmet och läste ”Det är vackrast när det skymmer”. Själv minns jag att jag skrattade åt ”Ångest” när jag först hörde dikten uppläst av min svensklärare eftersom den antog en så klyschig poetpose, men snart var näven där i magen och tystade skrattet. Jag var inte ensam i klassrummet om att flina åt ”Ångest, ångest är min arvedel” och jag var inte ensam om att stelna. Vi mötte äntligen någon som tog existensen på fullkomligt allvar och som kämpade för att förstå tillvarons absurda skönhet.

Framför allt är de inledande diktböckerna i Pär Lagerkvists författarskap mörka. Fortfarande kan jag tycka att han anspänner väl mycket i vissa passager, som om det i skrivandet handlade om att verkligen visa att han menade allvar med sin existentiella ångest. I de senare dikterna slappnar författaren av mer, dikterna blir ljusare och modernismens totala mörker ersätts i delvis med rytmiskt och rimmat solsken, dock utan att för ett ögonblick bli ensidigt sentimentalt. Dikten ”Källan” från Sång och strid (1940) illustrerar balansen.