Meny Stäng

Stina Otterberg – Älska, dricka, sjunga, leva, dö: En essä om Erik Axel Karlfeldt

Av Bo Bjelvehammar
Wahlström & Widstrand, 2014, 223 sidor

Stina Otterberg. Foto: Emelie Asplund
Stina Otterberg. Foto: Emelie Asplund

Det är 150 år sedan Erik Axel Karlfeldt föddes, nu stämmer detta inte riktigt. Han som föddes hette Axel Eriksson och gården hette Tolvmansgården i Karlbo utanför Avesta, först 1884 tar han namnet Karlfeldt.

Men riktigt är att han dör 1931, jordfästningen sker i Storkyrkan, ett stort begravningståg går i procession genom Stockholm och han begravs på Folkärna kyrkogård. Folkärna ligger vid Dalälven och vid sjön Bäsingen, byn gränsar till orten Lund och namnet uttalas ”fåll-tjärna”.

Stina Otterbergs Älska, dricka, sjunga, leva, dö
Stina Otterbergs Älska, dricka, sjunga, leva, dö

Många kan säkert korta strofer, som är skrivna av E A Karlfeldt som när han diktar om Fridolin i Sång efter skördeanden:

Han talar med bönder på bönders vis
men med lärde män på latin.

Eller orden om Jungfru Maria i Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim:

Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.
Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,
ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by,
där aldrig det dammar och vandras.

Vi är inte lika insatta i hans arbete i Akademien, det postuma Nobelpriset och epitet nationalskald som med en lyrik i nationalromantikens anda, med ett språk med lätt rytm, nya ordbildningar och arkaismer. När jag nu läser ett urval av dikterna igen, är det detta jag fastnar för: klangerna, rösten och ljuden, som arbetar i hans hembygd Dalarna.

Stina Otterberg tar oss med en enkel, ledig och rak sakprosa in i hans diktvärld. Hon kompletterar essän med ett personligt urval av Karlfeldts dikter, till detta fogas ett antal foton ur hans familjealbum. Det är en storartad introduktion till ett författarskap, som på intet sätt ska förpassas till glömskan, det finns en urkraft i hans poesi med en stark känsla för och tilltro till poesins och språkets möjligheter. E. A. Karlfeldt är både lekfull och allvarsam, han ser och inser livets alla svängningar, de mörka och ljusa sidorna. Just den insikten gör, enligt Ottenberg, att han kan känna tillfredsställelse och nöjdhet.

Att se på fotona är att se in i en allvarlig värld. Familjen är ofta uppställd för fotografering, patriarken är i centrum, riddarsporrarna prunkar och dalahusen lyser. Jag tänker på Verner von Heidenstam och bilderna från hans borg, de är ju jämngamla.

”Sub Luna” som ingår Karlfeldts sista diktsamling Hösthorn ramar in Stina Otterbergs essä. Utifrån diktens fem teman – älska, dricka, sjunga, leva och dö – skapar hon ett porträtt av diktaren och människan. Inte sällan kretsade hans dikter kring dessa teman. Stina Otterberg söker sig ner i Karlfeldts diktvärld, hon borrar djupt ibland, tillåter sig även ett visst lättsinne, ser på vad andra har sagt, förhåller sig kritiskt till källorna, blir aldrig långrandig och överdrivet akademisk. Hon är frisk i sitt skrivande och sitt förhållningssätt, hon låter trådar från Karlfeldt löpa in i vår tid. Hon är idérik och det är roligt att läsa henne, jag sträckläser boken.

Till sist en dikt från 1918 ”Sjukdom”:

Det finns en längtan i bröstet.
Jag vet ej vart den vill fly.
Knappt är till mänskornas gröna land,
och knappt till den blåa sky.

Knappt är det till livets oro,
och knappt till vilan i mull.
Det är en längtan på egen hand,
en längtan för längtans skull.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem + sjutton =