Meny Stäng

Agnes Gerner – Skall

Av Bo Bjelvehammar
Albert Bonniers Förlag, 2014, 70 sidor

Agnes Gerner. Foto: Maja Flinck
Agnes Gerner. Foto: Maja Flinck
Agnes Gerners Skall
Agnes Gerners Skall

På det roströda omslaget till Agnes Gerners debutsamling finns en luggsliten räv, utan vänsteröra och med gles päls, men den är ståtlig och har vassa klor. Det visar på, redan innan vi öppnar boken, att naturen är det centrala, naturen utanför och inom allt levande.

Före varje diktsvit, det finns tre, finns ett citat ur en djurbeskrivning av Carl Peter Thunberg (1743-1828), botanist och läkare, en av Linnés sista lärjungar, med långa resor bakom sig till Sydafrika och Japan, dessutom har en vacker slingerväxt blivit uppkallad efter honom – Thunbergia Alata (Svartöga). Bredvid citaten finns trampdynor tagna ur Eugen Hembergs bok Skandinaviska däggdjurs trampsulor från 1897.

De tre delarna gestaltar och illustrerar sinnestillstånd och stämningar, det kan vara en nära anhörigs död följd av sorg och saknad, det kan vara en kärlek, som är svår att fånga och definiera.

Men döden utplånar inte, den betyder bara början på något nytt, på någonting annat och i minnen fortsätter ett liv att leva;

Du dog inte så, du var inte ens nära
Inte i något avseende
slutade du för en sekund att leva

I en kristallklar förvirring lever vi i ett pågående, en rörelse, som bara betyder små förändringar, egentligen. Ingen storartad dramaturgi! I denna rörelse är förhållandet mellan människa och djur det centrala och allt det vi delar, gång på gång visar hon en hängivenhet för ekologiska idéer. Jag kallar det ekopoesi.

Nu fortsätter jag att skriva detta nästa dag, efter morgonpromenaden. Jag tänker på detta och vad det betyder; idag finns en ros, igår fanns där ingenting, så märkligt, på andra sidan kullen klättrar hösten fram, den visade sig inte igår.

Jag har tagit allt för givet,
som om det gav mig till skänks

Agnes Gerners debut är originell, hon är både enkel och mångtydig i sitt tilltal, men hon är öppen och lätt att läsa; jag tänker på bokens titel Skall, som det uppfordrande verbet, som gör att vi får lov att sätta igång med något och ta itu med en uppgift eller så lätet från främst en hund, möjligen en räv eller ett rådjur. Jag föredrar det dova skällandet från ett djur, som fortplantas genom bokbladen, som kräver vår uppmärksamhet.

 

Läs två dikter ur Skall

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 − fem =