Meny Stäng

Nina Södergren – Hålla glädjen pyrande

Av Bo Bjelvehammar
Brutus Östlings Bokförlag Symposion, outgivet korrektur, 80 sidor

Nina Södegren. Foto: Zaza Press
Nina Södegren. Foto: Zaza Press

Nina Södergren har gett ut ett tiotal diktsamlingar, den nya innehåller ett sextiotal dikter och består av fyra avdelningar. Seendet riktas i huvudsak bakåt, ibland mot nuet, men ytterst sällan framåt. Det förefaller naturligt för en kvinna, som i dagarna fyller nittio år.

Den första diktsviten handlar om åldrandet och kärleken, den bläddrar i minnesalbumet bland riktigt gamla diktförsök och anteckningar. Utanför fönstret blommar stockrosen, en rödhake knixar i trädet och en fasanfamilj söker ett gömsle. Som alltid är natur och djur en viktig inspirationskälla i Nina Södergrens skrivande.

Det som stör mig är den märkliga växlingen mellan stora och små bokstäver vid radskiften; det oroar andningen i läsningen och rytmiken i poesin.

Med tilltagande ålder kommer krämpor, sjukdomar och behandlingar, det är bara att vänja sig vid ord som dagsjukvård, blodpåsar och cellgifter. Det gäller att anlägga moteld, att behålla det positiva förhållningssättet, bejaka lusten att leva och finnas kvar på jorden. Och det finns ingen anledning att ge upp, det finns hopp;

Mamma som viskade
när hon vaknade ur feberfrossan;
Jag dog igår
Det var enkelt som ett nötskal.

Nina Södergren är en öppen och lättillgänglig diktare, hon skriver inga märkvärdiga och invecklade ordslingar, hon fångar ett möte, hon bevarar en stämning och hon låter en känsla bli ord. Smälter ner det till ett fåtal pärlor, som vi kan njuta av i små och stora doser. Hon ägnar sig inte åt språkmaterialism eller nydanande poetiska experiment; hon är en traditionalist, i ordets bästa mening.

Tänk om Öland kunde bli ett centrum ett par sommardagar med poesin i centrum med Nina Södergren, Lennart Sjögren och Barbro Lindgren, med tillägg av dikter av Anna Rydstedt och Erik Johan Stagnelius, helst tonsatta. Och, det glömde jag, Bruno K Öijer!

En diktsvit handlar om resor och en om barn som kommer till världen och mötet mellan generationer, finstämda och ömsinta tankar om mötet mellan generationer. Ett möte mellan dem, som levt länge och den som är ny på jorden. Då och då kommer det fåglar in i texten; en ängspiplärka med sin monotona sång och en törnskata som visar på sina fångstställen.

Den sista avdelningen är bilder från Öland, där känner man hur Nina Södergrens poesi biter rejält, där hör hon hemma och där känner hon alla rörelser och förändringar Och bilderna blir sagolika som denna – ”vipans skri tände ljuset”.

Bland fjärilsantenner och snigelhorn pågår stora saker;

Den lilla åkergrodan
i sin blåa parningsdräkt
kokar av kärlek i kärret.

Snön smälter till blåsippsdagg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

17 − sexton =