Meny Stäng

Salim Barakat – Det enhetligas högmod

Av Sohrab Rahimi
Bokförlaget Tranan, 2013, 124 sidor

Salim Barakat. Foto: Mikael Lindström.
Salim Barakat. Foto: Mikael Lindström.

Det finns en viss rytm i Salim Barakats poesi som gör Det enhetligas högmod oumbärlig som bok.

När man har börjat läsa, vill man inte sluta. Var i boken du än öppnar finner du nya vinklar, gömda trädgårdar, dansande schamaner och blinkande bilder som vill leda dig tillbaka till drömmarnas hus. Hela boken är en jungiansk hyllning till drömmens betydelse i människans liv. Jag kan knappast minnas någon annan bok som har gjort så stort intryck på mig som denna, samtidigt som jag förvånas över att den inte har fått mer uppmärksamhet. Att läsa Salim Barakat är som att delta i en ceremoni till hyllning av poesins sista droppar på den törstiges panna. Att hålla i boken, känns näst intill euforiskt. Jag tror att när poeten har skrivit den här boken har han haft dansens rytmer i huvudet. Han har mycket skickligt närmat sig dansens, operans och sångens möjligheter och härmed förlängt denna vision till något större. Han har lyckats binda läsaren till andra vidder och andra vyer än den traditionella moderna som råder på poesimarknaden i Sverige idag. Han är enligt min åsikt ensam om att utforska drömmarnas värld på ett poetiskt språk som inte riskerar att bli överdramatisk utan mer som ett alternativ för ett psykoanalytisk estetiskt perception:

Salim Barakats Det enhetligas högmod
Salim Barakats Det enhetligas högmod

En kryssrand
och jag skall ta på mig mina bästa skor
och gå till randen, för jag vet vad jag har.

Sedan jag glömde bort att göra motstånd
och slutade undanhålla spökena
vad de undanhåller sina kungar,
vet jag vad jag har.

Jag skall hålla den här dagen, den enda jag känner till, mot varje strupe.
En skarpslipad egg av liv i min hand, som blöder av sitt grepp kring bladet, 

skall jag sätta mot varje hals.
Spökena tiger om mig i sin ensamhet, och hoppas att jag skall undkomma
så att de själva kan undkomma i sin vådliga spökålder.
jag har min plats i dödstalen:
ett räknebiträde som överrumplar döden. Väck mig
eller låt bli
jag sover avgudarnas tupplur
och vet vad jag har. Jag vet att
kyssens
ära
är
kroppens
ära.

Om man har läst Dante Alighieris gudomliga komedi, kan man känna igen sig i Salim Barakats labyrinter och hängande trädgårdar. Man kan med hjälp av Salim Barakat förstå de krångliga klassiska poeterna på ett bättre sätt. Jag vet inte om poeten själv är medveten om sin enorma förmåga att skapa sådana bilder och genom dem, bygga en tunnel genom historien. Kanske har hela detta enorma poetiska projekt byggts på en omedveten kunskap som är uppkommen ur poetens omedvetna för att tillkännage uppkomsten av en ny genre, en ny storpoet som ämnar omkullkasta fördomar och förebilder. Kan man hitta bättre förebild i dagens poesi än just Salim Barakat?

Skelett av vind i mina nattliga ben, som jag skall gå till berget med,
gå uppför alla stigar i mina bästa skor, från alla håll.
Utan att tala med mig själv, som jag brukar,
om rökens grova näve som kramar ur arvet
när de skakar hand.
Jag sa att jag skall gå med skelett av vind i mina gryningsben
från förhoppning till förhoppning,
gå för att slunga berget från förtvivlans hyllningar
och till mig själv.
Horisonten en muta.
Himlen en muta.
Berget en jordens muta
och jag själv, som allt annat här, en muta från elden
som evigheten tar emot
där den skrider fram som jag med sitt vindskelett
mot blodbadet.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − nio =