Meny Stäng

Tuija Nieminen Kristoffersson – Scharlakan

Av Sohrab Rahimi
Albert Bonniers Förlag, 2013, 106 sidor

Tuija Nieminen. Foto: Kennet Ruona.
Tuija Nieminen. Foto: Kennet Ruona.

I Tuija Nieminen Kristofferssons diktsamling möter vi ett försök till poetik som går om intet.

Poeten är utrustad med en gedigen akademisk och litterär bakgrund. Denna bakgrund tycks utgöra ett hinder snarare än resurs i skapelseprocessen. Man kan inte annat än överge kraven på det undersköna och istället försöka betrakta texten sådan som den är:

Tuija Nieminen Kristoferssons Scharlakan
Tuija Nieminen Kristoferssons Scharlakan

Förkromad kyla, ronder och skålar, sugrör
skruvarna i pannbenet håller halskotan på plats
i ryggen böjda radband

var hälsad

Maria

Allting rullar på planenligt i denna ganska sömniga bok som ämnar beskriva samtiden:

var en moder som såg sin sona fot i ögonhöjd, hålets blodiga kanter
benfragment kanske stack ut, en avbruten senas trassliga gummiband

Man kan bara betrakta personligheterna i denna berättelse utan att känna sympati med dem. Poeten har inte lyckats skapa flera dimensioner. Det finns inga känslor, inga reflektioner. Allt är bara en rapport. Det hela verkar som ett händelseförlopp under vilken en medicinsk eller omvårdnadsjournal tar form:

min kropp ligger inte på ett bårhus, inte i en kista som rullas fram
till de anhöriga, öppnas för bisättning i ett kallt mörkt kapell

med en liten ros mellan mina bleka händer

jag ligger i en sjukhussäng
på en sal med lårbensbrott
anhöriga utan tid, patienter utan anhöriga, personal ut och in

nattskift dagtid med tröstlösa lysrör, syrgasen bubblar i näsan

utvidgar tanken med överlevnadens omstörtande häpnad

Jag är inte säker på att poeten vet vad hon vill göra i detta virrvarr av förvillande bilder och meningar och beskrivningar och journalcitat. Att skriva vackert tycks ha blivit ett mode. Att skriva osammanhängande och utan förbindelse med verkligheten kan inte resultera i annat i försök till en poetik. Men tyvärr stannar det hela i det experimentella försöket. Poeten kommer aldrig fram till någon slutsats. Den ena meningen avbryter den andra och den andra den tredje utan att tjäna något syfte:

gör alla sökningarna i gravarna på nätet
dödbokens grova marginaler på nätet
dina dödsår dina födelser
släktband led och mantalsskrivningar
murkna familjeträd multnar på kyrkogården

Längre än så här kommer inte poeten. Försöket stannar vid analysen och någon diskussion och resultat och slutsats kommer vi aldrig fram till. Om inte poesin har till uppgift att höja mina perceptioner och reflektioner kring livet, vad kan den vara till för, om inte för den kungliga akademiska bibliotek, vars valv begravt tusentals olästa och olösta volymer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton + tretton =