Meny Stäng

Agneta Enckell – inte ett ord (jag är naken)

Av Christer Boberg
Schildts & Söderströms / Atlantis, 2014, 90 sidor

Agneta Enckell. Foto: Patrick Kosk
Agneta Enckell. Foto: Patrick Kosk

Många poeter, kanske de flesta, har en kluven inställning till språket. Ofta upplevs orden som fängelser i stället för fungerande verktyg. Det poetiska arbetet består i lirkande, smicker och smekningar, men också i tvång, besvärjelser och viss brutalitet. Kärleksfulla åtbörder sida vid sida med hotfulla utfall och rena bakhåll. Poesins historia är därmed en strategiernas historia: Hur betvinga språket ännu en gång? Hur vrida till formen på nytt? Hur använda det där ordet för tusende gången och ändå få det att blixtra till?

Det här blir så tydligt när jag läser Agneta Enckells senaste diktsamling, inte ett ord (jag är naken). Redan titeln anger dubbelheten som är diktarens utgångsläge: det finns något innan och bakom och utanför orden som jag vill nå och det enda jag har att ta till för att nå detta ordlösa är ord. Eller som Enckell skriver: ”det ljudlösa i ljuden”. Diktsamlingens titel antyder emellertid också att orden fungerar som skydd, men att jaget i dikterna ställer sig naket och utsätter sig för allt det som orden normalt skyddar ifrån. Även detta sker och iscensätts – med ordens hjälp. Ett till synes hopplöst företag.

vi är den nakna tystnaden i orden.