Meny Stäng

Agneta Enckell – inte ett ord (jag är naken)

Av Christer Boberg
Schildts & Söderströms / Atlantis, 2014, 90 sidor

Agneta Enckell. Foto: Patrick Kosk
Agneta Enckell. Foto: Patrick Kosk

Många poeter, kanske de flesta, har en kluven inställning till språket. Ofta upplevs orden som fängelser i stället för fungerande verktyg. Det poetiska arbetet består i lirkande, smicker och smekningar, men också i tvång, besvärjelser och viss brutalitet. Kärleksfulla åtbörder sida vid sida med hotfulla utfall och rena bakhåll. Poesins historia är därmed en strategiernas historia: Hur betvinga språket ännu en gång? Hur vrida till formen på nytt? Hur använda det där ordet för tusende gången och ändå få det att blixtra till?

Det här blir så tydligt när jag läser Agneta Enckells senaste diktsamling, inte ett ord (jag är naken). Redan titeln anger dubbelheten som är diktarens utgångsläge: det finns något innan och bakom och utanför orden som jag vill nå och det enda jag har att ta till för att nå detta ordlösa är ord. Eller som Enckell skriver: ”det ljudlösa i ljuden”. Diktsamlingens titel antyder emellertid också att orden fungerar som skydd, men att jaget i dikterna ställer sig naket och utsätter sig för allt det som orden normalt skyddar ifrån. Även detta sker och iscensätts – med ordens hjälp. Ett till synes hopplöst företag.

vi är den nakna tystnaden i orden.

Agneta Enckells Inte ett ord
Agneta Enckells Inte ett ord

Men Enckell lyckas. För det mesta. Hon förstår att det bästa sättet att komma runt och bortom språket är att vara återhållsam. Många meningar lämnas ofullbordade, men utan att kännas avhuggna. I stället öppnar det halvsagda nya, oväntade rum. Det handlar om fingertoppskänsla, en sensibilitet för vad som fungerar och var man skall lägga snitten. Enckell undviker lyckligtvis att slappt och samplingsartat försöka härma bruset som omger oss. I stället tar hon sats i drömmen och medvetandet, i kroppen och minnena – och alla mellanformer som dessa existerar i, på en och samma gång.

inte ett ord       avklädningen, vad
som faller
faller

utanför beskrivningarna

inte ett ord (jag är naken) är dock inte någon abstrakt diktsamling. Beskrivningarna är konkreta och fulla av sinnliga reminiscenser. Jag och du och vi byter dock ständigt plats med varandra, vilket ingjuter en befriande osäkerhet beträffande eventuella självbiografiska referenser. Farfar Rabbe skymtar förvisso förbi och Agneta Enckell reser till Rom i hans fotspår. Men när hon sedan skriver om mor så är det både hennes och din och min och allas.

något som passerar
i moderstanken,
vänder sig om

I de första läsningarna stör jag mig på kursiveringarna, parenteserna, de markerade citaten och de avslutade noterna. Jag finner inte att de tillför någonting. Hindrar de inte snarare min läsning? Jag inser snart att det förmodligen är just det som är meningen. Parenteserna öppnar små sår och kursiveringarna löper som ärr. Samma sak gäller leken med orden ”mor” och ”Rom” (staden) och ”rom” (drycken eller fiskäggen). Första gången skruvar jag på mig över det simpla i tilltaget. Men återigen: dikten är och förblir lika smeksam som den är sveksam och det är precis som det skall.

1 Comment

  1. Pingback: Recension | SKUGGSTUDION

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 + tolv =