Meny Stäng

Olav H. Hauge – Gängelstrån

Av Christer Boberg
ellerströms, 2014, 46 sidor

Olav H. Hauge runt 1940. CC BY 3
Olav H. Hauge runt 1940. CC BY 3

Det finns som bekant en hel del floskler av typen att man skall stanna upp, leva i nuet, fånga dagen, ta vara på varje ögonblick, uppskatta det enkla och njuta av de små sakerna. Men vad betyder allt det där? Olav H. Hauges dikter i den lilla urvalsvolymen Gängelstrån sätter i gång tankarna.

Olav Hauges Gängelstrån
Olav Hauges Gängelstrån

I en tid då vi översköljs av enorma mängder information som vi förväntas sortera, kritiskt granska och förhålla oss och ta ställning till, så är det ganska radikalt att säga: Äsch, skit i allt det där, ställ dig här med mig under gatlyktan och kolla på hur snön faller i stället; och med detta mena att kunskapen du då erhåller om världens tillstånd eller beskaffenhet är minst lika värdefull, förmodligen mer värdefull, än den du får när du läser tidningar och böcker eller tittar på TV. Det är ett kunskapsideal som inte ens kräver att du kan läsa och skriva. Allt du behöver kunna för att ta in och tolka världen står redan skrivet inuti dig, utan ord.

År ut och år in har du suttit böjd över böckerna,
du har samlat på dig mer kunskap
än du behöver till nio liv.
När allt kommer till allt är det
så lite som ska till, och det lilla
har hjärtat alltid vetat.
I Egypten hade kunskapens gud
en apas huvud.

Men det uppstår en oväntad spänning inuti mig när jag läser Hauges dikter. För det är naturligtvis omöjligt att förbehållslöst och bokstavligt ta till sig det som står. Det är aldrig möjligt. Jag frestas till och med att säga: Ju enklare dikten ter sig, ju mindre den tycks kräva av mig, desto mer komplicerat och arbetsamt blir det. För vad Hauge tycks vilja är att jag uppmärksammar min dubbla, och till och med tredubbla, natur. Ja, jag är läskunnig och har läst massor. Men om jag inte samtidigt kan ifrågasätta läsandets primat, så har jag ingenting lärt.

De litterära referenserna är många i den här tunna volymen, så vad som förespråkas är inte något slags illitteracitet, utan snarare en kluven hållning. En beredskap, om man så vill. I zenbuddistiska koaner kan Buddha hyllas och skändas i ett och samma andetag. Det tycks vara något liknande Hauge vill åstadkomma med sina dikter: de raserar och bygger upp samtidigt, de slår fast och ifrågasätter, väcker och bedövar, smeker och drämmer till. Det komplicerade byter gärna plats med det enkla, och tvärtom. Det finns med andra ord hela tiden en rörelse i dikterna. Även de mest stillsamma och alldagliga betraktelserna uttrycker aktivitet och uppfordran.

Lätt kliver jag på stenarna,
friska älvkårar emot mig,
och jag sjunger.
Sorg är krafts källa,
jöklarna gråter i solen,
varför går jag lättare mot än med?

Hyllningarna till naturen, de enkla stunderna, de okonstlade mötena och vardagspratet är inte vad de först verkar vara. För Hauge låter sig inte nöjas med att vara i nuet, leva för stunden. Han måste bryta ut, problematisera och uttrycka i ord. Samlingen är en exposé över denna diktens utopiska förbannelse. Dikten fångar, låter vara, håller fast, släpper fri, kränger sig ur, gräver djupare och ilar vidare – i en och samma rörelse. En sorts motståndspoesi – i djupare mening.

Gängelstrån innehåller poesi som kommer att verka och värka länge inuti mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × fyra =