Meny Stäng

Tre kvinnliga debutanter: Lina Ellhammer, Lina Österman och Nina Ramsby

Av Lars iselid

Tre kvinnliga debutanter collage

Vi bad vår recensent Lars Iselid titta på tre kvinnliga debutanter från det gångna årets utgivning och ge oss en inblick i deras lyriska bedrifter.

I din blick är jag
ett tryggt och älskat barn
som leker tafatt
med ljuset.

Så låter den första dikt jag läser i Lina Ellehammers debutdiktsamling Under den stjärnbeströdda himlen, som jag slår upp på sidan tio. Det är en till synes klar och tydlig bild som lämnar efter sig ett visst mått av gåtfullhet. I en dikt ser jag att Guds träd nämns, i en annan är det Gud som beskyddar och i en tredje är det Gud man tackar. I en annan dikt är Gud någon som bör tillägnas ett utrop: “o Gud”. Då får betydelsen av ljuset i ovan nämnda dikt en kristen symbolik i mina ögon, även om det kanske inte är poetens uppsåt.

Frågan är om Guden som uteslutande hyllas i var och varannan dikt är en universell eller kristen sådan? Förmodligen kristen, men inget entydigt visar på det. Det är lätt för en agnostisk kritiker att avfärda Ellehammer som en i raden av kristna lyriker, men det är att göra det enkelt för sig. Det är varken irriterande högstämt eller övertydligt moralistiskt i hennes dikter. Hon faller inte in i den fällan, men det betyder inte att det räddar hennes framställning. Det är lamt med både en och två långsökta liknelser och det bränner aldrig riktigt till. En del av dikterna börjar lovande, men vandrar sedan ut i en öken där varje fråga torkar in. Exempelvis den titellösa dikten på sidan 37 som börjar lovande med: ”Och tystnaden berättade för mig om fåglarna”, men som några meningar senare tappar styrfart.

Jag stannar kvar vid dikten från sidan 10 där det trygga och älskade barnet leker tafatt och jag undrar om det är självklart att ljuset har en brinnande låga? Om det ens är av stearin? Om det kanske är ljuset från en tänd lampa? Om denna gåtfullhet hade fått pryda övriga dikter hade diktsamlingen mått betydligt bättre.

Lina Österman. Foto: Magnus Wahlgren
Lina Österman. Foto: Magnus Wahlgren

Det är inte alldeles tydligt i vilket tidevarv vi befinner oss i Lina Östermans dikter i hennes debut Flodsökare, utgiven av Modernista. Förmodligen är det också hennes baktanke att vi åtminstone delvis ska sväva i ovisshet, som i öppningsdikten:

Meteorernas tid har inte kommit än
Vila i den tid som befolkar stjärnorna
Meddelanden ilar genom civilisationerna

Hon skriver om barbariska riken där krälande örnar fyller staden, vilket ger en något tydligare tidsbestämning. En bit in i läsningen refererar hon till Dantes Den gudomliga komedin och helvetesvandringen, när hon nämner den andra kretsen som är den plats där de sexuellt utsvävande blåser omkring i en storm, där kung Minos står med sin långa svans och dömer de passerande.

Hon nämner “den sjunkande staden” och vi associerar i vår samtid kanske främst till Venedig, men i detta sammanhang för det mer tankarna till Atlantis, men vi får sväva i ovisshet. På en annan sida är det de brusande kretsarna och den åttonde kretsen Malebolge beskrivs som den vita djungeln. Malebolge som har tio underavdelningar där de som lurat och bedragit straffas.

I Flodsökarna finns både drakar, sfinxer, kentaurer och andra mytologiska gestalter blandat med idag existerande djur av kött och blod som sköldpaddor och lejon. Det är stramt, rent av vackert och stilistiskt, men vad säger det? Något om flodsökare? Människor som söker sig till vattenströmmar för att bygga sina civilisationer? I slutändan blir det för polerat och jag kan verkligen grunna över en metafor som “din kropps rubinstränder”. Kanske greppar poeten över väl många rymder, tider, verkligheter och namedroppingen haglar på ett sätt som knappast underbygger berättelsens övriga gungfly: Eurydikes, Eneas, Berenike… Visst är det läsvärt även om det blir mer stuckaturer än stommar. Jag vill ha mer kött och inte avgnagda revben.

Nina Ramsby. Foto: Peter Eriksson
Nina Ramsby. Foto: Peter Eriksson

I musikern Nina Ramsbys debutdiktsamling I det utgiven på Heidruns börjar det lite mer flödande i inledningsdikterna, men snabbt blir dikten reducerad. Korta meningar med inledande liten bokstav, färre och färre punkter för avslutad mening, avklippta meningar, uteslutningstecken. Ord klamras som om poeten ville stänga inne dess eventuella förhållande med närliggande ord som ibland saknar klamring, ibland inte. Sedan utrop, avhuggna meningar i stora bokstäver och vertikalstreck:”|” Kan inte minnas att jag sett vertikalstrecket tidigare i poesin. Och visst, det närmast fridlysta vertikalstrecket får en estetisk effekt som jag kan förföras lite av.

Men tyvärr hjälper inte dessa klamrar eller vertikalstreck till med att fylla det tomrum som uppstår mellan raderna, sida efter sida. Halvvägs in i diktsamlingen får diktningen lite mer kött igen, men det är bara tillfälligt, för resten av resan kämpar jag med att fylla upp tomrummet med egna associationer och inser att jag inte får grepp om de ord som verkligen står där. Jag skäms lite och läser om och läser om. Om mild tid, vinterns sandstrand, tårar som ringer. Men jag hittar inte in och jag störs av reduktionen som tappar dikterna på dess blod och apropå blod fastnar jag i dikten ”Skoggshuggerskan” för där finns blodet kvar, åtminstone i lingvistisk mening:

Du är
en skogshuggerska
med kraft som en oxe

ditt blod har levt om
ditt blod har förvirrats en gång
ditt blod har reagerat på skogsarbetet också

Nej, jag dras inte med och funderar som jag ofta gör över samlingens titel:I det. Det är en bra beskrivning av samlingens hela inriktning: en poesi i reduktionens anda, men denna gång tappat på dess blod. Många av dikterna skulle helt enkelt ha mått bättre av omarbetningar.

1 Comment

  1. Pingback: Recension av tre kvinnliga debutanter: Lina Ellhammer, Lina Österman och Nina Ramsby | Norrlands vemod

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × 4 =