Meny Stäng

Tre manliga debutanter: David Medrie, David Carlson och Jörgen Jalmo

Av Peter Nyberg

Tre manliga debutanter 2014 collage

Att debutera i poesi är något av det mest otacksamma som man kan göra. Peter Nyberg läser tre manliga debutanter från 2014.

Jag blir alltid lite rädd och förvarnar när vi får böcker från människor som givit ut sina dikter på eget förlag och får hjärtklappning när det dessutom handlar om debutanter. För en viss förlagstyp är det affärer att ge ut de här böckerna och i botten av affärsidén finns sällan kvalitativa överväganden. Någon betalar bra för hjälp att trycka något som ingen utöver poeten och hans kompisar har gått igenom. Det är vanskligt, på gränsen till självdestruktivt att göra det och lika otacksamt att skriva om. Men även förlagen som ger ut debutanter tycks ibland sakna vilja att bearbeta texterna tillräckligt. David Carlson har vågat steget själv. David Medrie debuterar på Miders Förlag och Jörgen Jalmo på Akfeo Förlag.

David Medrie. Foto: Miders förlag
David Medrie. Foto: Miders förlag

På framsidan av David Medries Flyktingar med avslitna rötter syns en hand som kanske är under vatten, kanske är kameran under vattnet och tar bilden uppåt. Det blir den suggestiva förstabilden till en suggestivt skriven diktbok om flyktingar.

Jag sitter på ett hotellrum och ser ut genom fönstret.
Jag är en främling i denna stad.
Jag väntar på att mina föräldrar ska anlända nästa vecka;
de ringde mig två gånger idag,
sa att de älskar mig, saknar mig,
men framförallt
sa dom att om jag måste ha tålamod,
mycket tålamod

Redan från början, i förordet, antyds att boken kanske inte är poesi utan anteckningar. Genren spelar ingen roll i läsningen men i texten finns gott om konstiga språkfel utan effekter, som det extra ordet ”om” i sjunde raden i citatet. Läsningen blir bergodalbanelik. Rätt som det är kommer en hisnande usel mening insprängd i en suverän nedteckning av en flyktings tillvaro och en formidabel gestaltning av ensamhet. Som i citatet. Allusionen på Gunnar Ekelöfs dikt fullföljs inte av effektfulla orsaker. Meningarnas monotoni avspeglar jagets inre. Men plötsligt en konstig mening som förstör dikten. Förlag är visserligen fattiga och det är en välgärning att alls ge ut boken, dessutom i hårda pärmar, men man borde ha sett till att läsa texten mer noggrant – mest för att poeten förtjänar det. David Medrie har något existentiellt viktigt att berätta och han gör det på ett sätt som hade förtjänat en skicklig korrekturläsare.

Jag är bara två ögon just nu.
Jag har lånat dessa två ögon
för att titta in ett tag:
snart är jag på väg igen.

David Carlson är musiker och låtskrivare. Han har givit ut sin diktbok En sång i dina ögon genom Vulkan. Även om dikten är otidsenlig i den mening att den är rimmad och rytmiserad är den ganska tydligt gjord av en musiker, inte av en poet. Musikerns sätt att skriva texter baseras på vad som sjungs och den rytmik som det talade ordet har. Problemet uppstår när skribenten inte bryr sig nämnvärt om versfötter, men har en bra taktkänsla. Rösten kan justera avsaknade stavelser och genom fraseringen få texten att låta rytmiserad. Problem infinner sig när någon läser texten och inte i förväg vet hur fraseringen ska vara.

Ännu en gång, mitt inre barn
söker du svaren utanför
Fastnar igen i rädslans garn
Stanna i sorgen tills den dör

Nå, rytmiseringsproblemet må vara förlåtet, men även resten av dikten är anstruken av rockstjärnans sätt att se på världen genom klichéer. Motiven är drickandet, kvinnan och musiken toppat med en del naturlyrik. Som musiktext, vilket halva samlingen också sägs vara, fungerar orden om de ges en tydlig röst. Men de kräver något mer än sig själva, de kräver rockstjärnan. Ensamma förmår de inget mer än att upprepa sådant som redan är sagt, inte en gång utan många, många gånger.

När jag passerat den sista kvinnan
i raden jag såg med gamla ögon
trodde jag först att jag kommit till slutet
men jag förstår nu, det var bara början

Efter genomläsningen lever Jessica Rosells målningar kvar tydligare än själva dikterna. De är mycket väl återgivna i trycket, något som i sig är ovanligt.

Jörgen Jalmos OÄNDLIGHETSBLÅ anknyter på ett tydligt sätt till en romantisk tradition. I boken finns ett par av den klassiska romantikens kännetecken, såsom natursvärmeriet, besjälningen och en stor känslosamhet. Men framför allt anknyter poeten till en mer vardaglig tolkning av romantik där kärleken står i centrum, med naturen som fond. Bokens titel återkommer i flera av dikterna och etiketterar på så sätt verket

DU ÄR

 

Stjärnfall

gnistor
från

en brand

elden

som tänds
och släcks

med vår

längtans hand

Jalmos sätt att dikta ser ofta ut som i citatet. Raderna är korta, vilket får till följd att jag när jag försöker komma in i språkrytmen läser lite långsammare. Smakar på orden. Det är en bra strategi men den innebär att man som poet måste visa upp något annorlunda, en ny syn på tillvaron eller åtminstone en och annan speciell formulering som tål att njutas i långsamheten. Något måste hända. I OÄNDLIGHETSBLÅ är det ont om originella bilder och efter ett tiotal rimmade dikter av samma typ som i citatet måste jag kämpa för att inte stegra farten, vilket skulle leda till att dikterna förlorade all kvalitet. Även här borde förlaget ha hejdat, bearbetat och renodlat. Nu blir det väl mycket av ”en fjäril // på rosenbladets / melankoli // vilar sin / matta själ”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × 5 =