Meny Stäng

Fredrik Nyberg – Att bli ved III: Slingorna & undergången

Av Carola Mikaelsson
Norstedts, 2015, 85 sidor

Fredrik Nyberg. Foto: Khashayar Naderehvandi
Fredrik Nyberg. Foto: Khashayar Naderehvandi

Fredrik Nybergs senaste diktsamling, Slingorna & undergången. Att bli ved III, är en fortsättning på Hur låter dikten? Att bli ved II som tillsammans med diktsamlingen Att bli ved utgör hans avhandling i Litterär gestaltning, vilken lades fram 2013. Som titeln på avhandlingen avslöjar (Hur låter dikten? Att bli ved II) arbetar Fredrik Nyberg mycket med det ljudliga, det musikaliska: hur låter dikten?

Fredrik Nybergs Att bli ved III
Fredrik Nybergs Att bli ved III

När jag läser del III är intrycken av Nybergs tidigare uppläsningar så starkt närvarande att de lika taktfast som en metronom håller min läsning i ett och samma tempo oavsett innehåll och meningslängd. Men rytmen och melodin finns även inbyggd i Nybergs skriftspråk, där exempelvis upprepningar är ett vanligt stilgrepp. Förutom den vanliga upprepningen, såsom vi känner den, vet jag sedan ett föredrag med poeten att han även arbetat med något han kallar slingor. Det kan enklast förklaras som en återkommande fras, men ordet slinga bär med sig ett musikaliskt drag, och är så viktigt att det till och med fått första positionen i titeln. Intresset för det musikaliska belyses också i avhandlingen. Där finns avsnitt som ”Uppläsningens modus”, ”Rösten och betydelsen” och ”Att läsa dikt: Att bli ved”, men även det mer lekfulla avsnittet Exkurs 3 ”Ängen e överkryssad” där dikter illustrerats med noter i en telefonklotterliknande stil (finns inspelad på www.stensandell.com).

Vad gäller upprepningar och slingor är delen ”Jag är en lärjunge” den kanske allra tydligaste. Där börjar varje strof med orden Jag är en lärjunge. Till denna finns ett följe, såsom myten lär, och vi möter bland annat apostlar och Han som vänder. I övrigt förekommer personer inte främst som namngivna sådana utan som bärare av signalement och för dem typiska kännetecken. Han som vänder finns kvar och får sällskap av Han som redan saknar, Han med huvan, Hon som precis blivit rånad med flera. Dessa känns igen från den första diktboken Att bli ved, precis som grannarna Oin och Nilofar. Utöver det används å istället för och, e istället för är och 1 istället för en och ett, och ängen som fenomen finns med som en fond ur vilken dikten växt fram.

Det finns en tidlöshet i diktsamlingen. Flera av skeendena känns som om de är ett par tusen år gamla, och samtidigt kan flera av dem stå för sådant som händer i vår värld i dag. Samma spann och vidd finns i det språket målar upp. Ibland är det utsatta situationer som iscensätts, ibland är det skrattframkallande nonsenstillägg, Länge gör versen om ängen längre, och påståenden som får en att höja på ögonbrynen och undra vad som menas: Mossan e vacker men värdelös.

Han som vänder är inte Fredrik Nyberg men Fredrik Nyberg är en som vänder – en som lyfter på ängens tuvor och daglegor och som visar oss de vanliga, de rara, de omtyckta och de illa omtycka arter som finns där. Eller fanns. Eller kommer att ha funnits. Den återkommande meningen Jag vet inte längre hur jag skall gestalta mitt hat å min ängslan blir en påminnelse om att ängen är hotad. Att bli ved har samhörighet med ekopoesin, och i denna tredje del är politiken och budskapet synligt. När Nyberg vänder sig ”Bort från ängen och slingorna” framträder hot och onda tider. ”Jag går nu på knäna” inleder den första dikten som lyfter blicken ut mot världen:

Ännu fler passagerare stiger nu på den redan proppfulla vagnen.
Som leder mig och alla andra
bort från ängen och slingorna.

Där finns också en dikt som börjar med orden I skogen sover de bortryckta och som slutar med

I allianseuropa byter de bortryckta hela tiden plats.

Men i slutänden är det inte det politiska som stannar kvar i mig. Det blir mer som en röst bland många, något jag hör dagligdags. Det som istället stannar kvar och genljuder är just det musikaliska. Den allra sista dikten i samlingen blir min favorit. Jag läser den om och om igen, klappar och smakar mig igenom verserna, och ritar upp takten i marginalen. Det är tre fallande strofer med fyra verser, en fråga i första strofen som upprepas och får en fortsättning i den sista. Alla verser är uppbyggda av fyra trokéer, utom den första versen vars andra del bryter av med vad jag läser som en daktyl och en troké med en upptakt:

Låt mig höra bjällrorna från dalen.
Fåren förs nu uppför berget.
Snabbt kan allt vi har slås sönder.
Vart tar vattnet sedan vägen?

Platon-plogen vänder bortåt.
Oron kan ta många namn.
Barnen dras nu ned mot vattnet.
Dras mot faran och mot tråden.

Ingen liknar någon annan.
Geten blir så fet av giftet.
Vart tar vattnet sedan vägen?
In i skogen? Bort från husen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton + 1 =