Meny Stäng

Homeira Tari – Själens tysta skrik

Av Alexander Svedberg
Una förlag, 2014, 106 sidor

Homeira Tari.
Homeira Tari. Foto: Samia Ajonovic.

 

Jag tillägnar denna bok till ungdomar som känner väl till rävens
hemliga knep, ungdomar som förtjänar all respekt och kärlek.

Så inleds Homeira Taris tredje diktsamling, Själens tysta skrik. Jag vänder blad och börjar läsa. Poesin saknar titlar, varje text avslutas med ett datum, ibland en dedikation. De första tre sidorna sätter tonen för samlingen: från uppropet för ungdomarna i Göteborgsförorten Backa (s. 9–10) till en mycket stark dikt som dedikerats ”Till Mahmoud” (s. 11):

Homeria Taris Själens tysta skrik
Homeria Taris Själens tysta skrik

Han bar tyst vännens blodiga lik
i sina vemodiga och stirrande blickar
Ingen vän frågade hur han mådde
Ingen vän frågade vad han gick igenom
Ingen vän såg hur han bröt ihop
Han bara försjönk i sorg
Och slocknade i den tunga eviga tystnaden

Taris poesi fungerar som elegi och imperativ, uttryckt med hjälp av naturmetaforer förlagda till ett vemodigt stadslandskap. Mot denna bakgrund utspelar sig de erfarenheter hon vill lyfta fram, erfarenheter som bygger på våld, fördomar och ensamhet. Dessa levs i vår närhet, men undgår oss. I Själens tysta skrik är det inte människor som betraktar, utan väggar och gator.

Jag jagade pojkarna på en gata,
en gata som bar på tuffa historier,
historier som luktade krut och blod,
historier som grät i gryningens tysta promenader,
historier som gick förlorade
i nattens kallvåta kropp
(s. 21)

Innehållet växlar mellan det anekdotiska och det strukturella, mellan uppgivenhet och uppmaning. Poesin är ofta upprepande, med nyckelformuleringar som inleder varje strof. Taris protagonister är de unga som lider till följd av de rädslor som vuxit fram ur brist på kunskap och förståelse.

Jag ligger vaken
när trogna kameler tuggar
sina vardagliga lögner
i partners bedragna famn
och grubblar över havande ormar
i demokratins djungel,
över ormar som hastigt förökar sig
på djungelns gröna och fuktiga mark
(s. 19–20)

Frustrationen utgår från hennes egen position som pedagog, kvinna och invandrare – i bakgrunden skymtar upplevelser av krig. Vi uppmanas att försöka förstå varandras historier, istället för att skuldbelägga utifrån rädsla och brist på kunskap. Den marginalisering Tari vill belysa är dock framträdande hos både offer och förövare, vilket ger poesin en dimension som annars hade saknats:

Mina vänner,
mina fiender,
jag hör hur onda själar
steg för steg
vaknar ur gravars döda famn
och sprider sig i ungarnas ådror

Jag hör hur
hatets faders celler
snurrar i vinden
och fäster sig
i de marginaliserades huvuden
(s. 74)

Det är inte bara den individuella historien som går förlorad, utan också den gemensamma. I elegin till Utøyas offer (s. 44–45) är det ”hatmästarens onda son” som uppenbarar sig, för att med hjälp av historielöshetens dimma släcka de leenden som logs innan ”månfärgade tältare kurragömde bland Utøyas sjöklippor”.

Språket ställer ofta hårt mot mjukt: lie mot viol, krokodil mot tulpan – dagarnas fördomar och rädslor övergår i nätternas osynliggjorda våld. Fågelns vandring symboliserar fri rörlighet, men också frustrerade försök att anpassa sig till den nya platsen. Det är vackert, ibland dunkelt. Metaforerna består av geografiskt åtskilda djur och växter, sammanförda i Taris urbana djungel. Som bäst är poesin då sådana omskrivningar varvas med ett klart och tydligt språk.

Jag finner det svårt att kritisera målsättningen, och trots att språket stundtals gränsar till det klichéartade balanseras detta upp av det patos som genomsyrar berättandet. Taris frustration är påtaglig, hennes sorg kommuniceras på ett sätt som är svårt att värja sig emot. För många kommer kanske inte vissa berättelser som överraskningar, men det är också vad hon vill framhäva: vår tendens att distansera oss. Bristen på trygghet ligger till grund för den ilska som riktas mot demokratins baksidor, mot den passivitet som sprungit ur en apatisk vardagslunk.

Själens tysta skrik är ett engagerat försök att ge röst åt rädslans och marginaliseringens offer. Tonen är dock långt ifrån uppgiven och sörjande, den är stark och uppmanande, ibland uttrycks även ett hopp om en bättre framtid:

Flyg, flyg min gråtrut!
Flyg över ett hav som skiner i klarhet,
Flyg över en värld som brinner
i trygghetens magiska ord!
(s. 33)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem + 13 =