Meny Stäng

Homeira Tari – Själens tysta skrik

Av Alexander Svedberg
Una förlag, 2014, 106 sidor

Homeira Tari.
Homeira Tari. Foto: Samia Ajonovic.

 

Jag tillägnar denna bok till ungdomar som känner väl till rävens
hemliga knep, ungdomar som förtjänar all respekt och kärlek.

Så inleds Homeira Taris tredje diktsamling, Själens tysta skrik. Jag vänder blad och börjar läsa. Poesin saknar titlar, varje text avslutas med ett datum, ibland en dedikation. De första tre sidorna sätter tonen för samlingen: från uppropet för ungdomarna i Göteborgsförorten Backa (s. 9–10) till en mycket stark dikt som dedikerats ”Till Mahmoud” (s. 11):

Homeria Taris Själens tysta skrik
Homeria Taris Själens tysta skrik

Han bar tyst vännens blodiga lik
i sina vemodiga och stirrande blickar
Ingen vän frågade hur han mådde
Ingen vän frågade vad han gick igenom
Ingen vän såg hur han bröt ihop
Han bara försjönk i sorg
Och slocknade i den tunga eviga tystnaden

Taris