Meny Stäng

Jacques Werup – Du har funnits här: Poesi på liv och död

Av Bo Bjelvehammar
Albert Bonniers Förlag, 2015, 170 sidor

Jacques Werup. Foto: Fredrik Ekblad
Jacques Werup. Foto: Fredrik Ekblad

Detta är en självbiografisk essä om poesins väsens och poetens liv som diktare. Men det är även en lyrisk antologi, där ett fyrtiotal diktare visar sina dikter. Hälften är döda, många är kända, några är okända för mig och en är ung, artisten och songwritern Emil Jensen. Annars är det sparsamt med kommentarer kring den unga poesin, inte minst den, som finns på sociala medier.

Jacques Werups Du har funnits här
Jacques Werups Du har funnits här

Jacques Werup är ju en mångsidig man, som gärna framför sina dikter på estrader och tiljor, men denna essä visar med tydlighet, att han trivs bäst på sin skrivkammare med det poetiska snideriet. Och han är en person, som är väl lämpad för det arbetet, han har stänk av vemod, ibland en viss bitterhet, han är skeptiker och han är ingen, som förespråkar en viss form eller struktur i sin poesi. Det är vi som läsare och uttolkare, som har det sista ordet, vi deltar i ett samtal, vi vidgar texten och vi söker kända spår, utifrån våra referenser. Vi behöver inte förstå, det är nämligen så att betydande dikt är större än vår förmåga att förstå den.

Jacques Werup utforskar och dissekerar poesins språk, som han ser som de vilsnas och sökandes språk och han ser sig själv som en, som trevar och prövar orden, poesins språk, rymmer motsatser och paradoxer, det kan vara både diffust och precist, högtravande och jordnära, men orden måste lyfta, även om det är obetydligt. Så skriver Bo Carpelan;

Diktens mening: att upphäva tyngdlagen.
att lyfta några centimeter från trasmattan.

Det är två tillstånd hos poeten, som har beredskap att möta poesin, det är vilsenheten och öppenheten; poeten har inte alltid klara besked att lämna, han ger en korg av mångtydighet och överräcker ett fång av tvekan.

Poeten skriver inte sällan om erfarenheter av längtan och kärlek, av lust och sorg, det kan vara helt självupplevt, måttligt självupplevt och det behöver aldrig ha inträffat, ”för poeten är en siare, en försångare”, en poet har oanade gåvor att se bortom tiden, att ana, det andra inte anar. Det kan ses som en självpåtagen, stor uppgift, pretentiös.

Jaques Werup är en av de ledande diktarna i sin generation, han vet vad han skriver om. Han har även ett behov av att vårda sitt husapotek, att dikta gör andningen lättare, liksom livet att leva och att ha en handfull dikter att ständigt återvända till, gör att man ser skarpare på människor och omgivningar.

När han ska ge kritik mot företeelser i samhället, som skjuta pilar mot en enfaldig provinsialisering, då tycker jag det mesta doftar gnäll och bittermandel.

Men du kan gärna återvända till dikterna och njuta, som av några rader av Lars Gustafsson:

Det skall vara en dag i början av augusti
svalorna borta men någonstans en humla
kvar som prövar sin stråke
i hallonskuggan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 − 3 =