Meny Stäng

Kerstin Rauserk – Saker som blir kvar: om drivved och drivkraft

Av Lars Iselid
Nordient, 2014, 97 sidor

Det finns en befriande öppenhet i Kerstin Rauserks dikter, vilket är tilltalande, men samtidigt kan det tyda på en bedräglig mångtydighet. Öppenheten vidgar tolkningsmöjligheterna, dock utan att nödvändigtvis förenkla desamma. Ur den aspekten blir Saker som blir kvar en krävande läsning. Här hade det varit lättare om dikterna kunnat hållas ihop, istället för att utsätta dem för det språkliga sönderfall hennes val av öppenhet uppenbarligen kräver.

Kerstin Rauserks Saker som blir kvar
Kerstin Rauserks Saker som blir kvar

Temat är återkommande relationsbaserat, där ”distans” är ett återkommande ord som ena stunden trasar sönder hopp, men som andra stunden också bär på en oerhörd spänning. Det vrids och vänds på ordet ”distans” i en omfattning som nästan tappar ordet på hela sin benmärg, men det kanske också är diktarens syfte att bjuda upp till denna metaforiska boxningsmatch?

Ibland tangerar bildspråket det övertydliga och vissa uttryck som har nötts av tiden blir svåra att ta till sig som när: ”…broarna raserades och rämnade”. Styrkan och svagheten ligger på samma gång i denna typ av metaforer, vilket innebär en svår balansgång som kräver ett beundransvärt mod.

Bäst blir nog Rauserk när hon i diktsamlingens avslutande del belyser åldrandet och dess följder:

Lättsamt
skämtar vi bort
kistornas djupa hål
i gravars mörker
Vi skrattar
när urnan vänder sig mot solen

Här finns embryot till något större som jag hoppas Rauserk tar med sig i sin kommande diktning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 + 7 =