Meny Stäng

Janet Frame: Existentiellt motstånd som elektrifierar sidorna

Av Christer Boberg
Janet Frame | Hungrig bland orden
Översättning av Jonas Ellerström & Elisabeth Mansén
Ellerströms | 2015

 

Janet Frame. Foto: Janet Frane Estate
Janet Frame. Foto: Janet Frane Estate

Det tål att sägas på en gång: urvalsvolymen Hungrig bland orden är helt omistlig, Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén har gjort ett starkt och viktigt arbete med att introducera Janet Frames poesi på svenska. Utan att veta det är det en bok jag saknat och längtat efter under mycket lång tid.

Janet Frames dikter är fulla av liv och närvaro, som om hennes sinnen är ett med de företeelser hon skildrar. Hon lyckas förmedla formerna, färgerna, lukterna och smakerna med sällsynt omedelbarhet, till synes djupt inifrån. Det här känner man igen även från hennes noveller, romaner och den berömda självbiografiska trilogin. Minnen och landskap vecklas ut och vecklas ut, läsaren släpps in i nya vrår, skrymslen och glipor. Det slår mig flera gånger att Frame inte slutar att beskriva där andra poeter skulle ha valt att sätta punkt. I stället pressar hon minnesförmågan och formuleringskonsten ytterligare. När Frame skriver om ett ting eller ett rum eller en katt laddas det alltid med något avgörande. Allt äger innebörd. Vad vi än sträcker oss efter så betyder det något. Våra liv formas hela tiden.

I dikterna finns även ett existentiellt motstånd som elektrifierar boksidorna. En sorts vägran, ett nej som gör att man inte sällan drar efter andan. Vanemässiga och bekväma tankegångar pulvriseras och löses upp på ett påtagligt vis. Ta till exempel dikten ”En berättelse från Dunedin”. I dagarna kablas det ut otaliga texter om flyktingpolitik, EU-migranter, främlingsfientlighet, tiggare och rasism. Vitt skilda ståndpunkter kommer till tals och bidragen från olika åsiktsläger bjuder på mer eller mindre lyckade tankegångar och mer eller mindre lyckad formuleringskonst. Men plötsligt känns allt så futilt, så fängslat i antagonistisk retorik. Dikten ”En berättelse från Dunedin” sammanfattar och fördjupar och skär rakt igenom alla de där inläggen på ett obarmhärtigt vis. Ingen nyhetssändning eller dagspressanalys jag tagit del av har någonsin kommit i närheten av samma akuta aktualitet:

”Jag hör att du har besök”, sa hon. ”Kommer han att stanna länge?”
”Å, han har kommit hit för att bo här.”
”Är han utlänning?”
”Ja. Min spetälske. Han har kommit hit för att få vård.”
Kvinnan rynkade pannan. ”Ja, jag har hört det”, sa hon.
Och när jag gick ut ur affären såg jag att hon torkade händerna
på en liten handduk som hängde på ett ställ bakom dörren.

De sa att han fått sjukdomen av grannarna som klippte sina häckar,
av kvinnan som sköter frysdiskarna i affären,
av kommungubbarna som sprejade desinficeringsmedel utanför dörren,
och – värsta chocken av alla – de sa att han fått den av mig,
av mitt sätt att använda ett possessivt pronomen.
”Talade du inte om honom”, påminde de mig, ”som din spetälske?
Min spetälske, sa du. Min spetälskes det ena och det andra.
Sjukdomen att på en gång vara utstött och ägd är värre än spetälska.
Det är, helt enkelt och fruktansvärt nog,
det outrotliga virus
som de levande blinda ger i gåva
till de levande som anses döda.”

Janet Frames Hungrig bland ordenMestadels är Janet Frames nej riktat mot det mänskliga livets sociala propåer och hierarkier. Vi matas oavbrutet med osynliga regler och koder, vaktas hela tiden av förrädiskt subtila formler för vett och etikett. Frame är en mästare på att beskriva och genomskåda detta. Hon sätter ord på något det sällan eller aldrig pratas om: att umgänget med andra människor skadar lika mycket som det helar. Visst, vi är beroende av gemenskap och bekräftelse, men vi är samtidigt oftast usla på att värna om vår integritet och vårt oberoende. Flockens och massans inflytande är starkt, vi böjer oss gärna för vad andra tycker. Men livet får aldrig vara lättköpt och färdigpaketerat, det måste levas självständigt:

även om regnbågar är fattiga
jämfört med trycket från
och renheten
hos icke-färg

måste jag kämpa och kämpa
med mitt röda och gula huvud
även sedan jag är död, för att förbli
på mitt eget vis, mitt eget vis.

”Varför försöker jag så envist skriva poesi?”, utropar Janet Frame i en av sina dikter. Det är inget förtvivlat utrop, snarare ett uttryck för den öppet nyfikna men osentimentala saklighet som kännetecknar hennes författarskap. Att skriva poesi är en vana, hävdar Frame vidare, och understryker hela tiden poesi som praxis – det är något du gör, eller så gör du det inte. Det finns inget mellanläge. Men som ordet ”försöker” antyder, så är diktandet kravfyllt. Bara för att det är en vana är det nödvändigtvis inte lätt, det är inte heller nödvändigtvis förknippat med inspiration eller med glädje. Frame kan vara underbart oresonlig i sitt allvar:

Jag ska inte le mer.
Jag kom hit för att skriva.

Poeten har inte råd att låsa sig i ängsliga sidoblickar och simpel positionering. Poesi kan inte vara en angelägenhet mellan kompisar och kollegor, lika lite som en flåsig önskan efter snabb bekräftelse. Som för att understryka det här förordade Janet Frame postum publicering. Och även om det kanske är i det strängaste laget är tanken behagligt sval i vår egotrippade och trendöverkänsliga tid.

Poeten som inte ler, varken mot grannen eller kritikern, hyresvärden eller tidsandan.
Poeten som läser och skriver och lever sitt liv. Det är allt, verkligen allt.