Meny Stäng

Jerker Sagfors: Förbryllande blick på Karelen

Av Helena Lie
Jerker Sagfors | De döda kommer från Karelen
Wahlström&Widstrand | 2015

Jerker Sagfors. Foto: Emelie Asplund
Jerker Sagfors. Foto: Emelie Asplund

Det är mig någonting främmande med Jerker Sagfors senaste fyrstämmiga diktbok De döda kommer från Karelen. Som artefakt är det ett fint objekt: präglat tyglikt omslag med händer som sträcks ut mot en röd måne, eller är det en sol, på en fond av mörkt gröna slingriga strån, tunna rötter, en gran, kanske en myr, kanske ett kärr.

Men när jag träder in i texten blir jag förbryllad; jag vet inte var jag är eller var jag ska. Jag läser trevande, försöker identifiera de olika berättarperspektiven, navigera, men det går knaggligt. Det knakar och doftar, skvalpar och sjuder i vissa av dikterna, i andra är det torrt registrerande utlåtanden om den andre, i detta fall finländarna, men jag har svårt med sikten. Först efter ett par veckor trillar poletten trillar ner: Sagfors iscensätter performativt just det som dikterna i De döda kommer från Karelen talar om. Nämligen främlingskapet, motståndet, allt det som automatiskt väcks i oss när vi ställs inför någonting främmande. Tvekan och avvaktan. Men också viss nyfikenhet.

Det är en märklig dikt vi har att göra med, där jag förnimmer både ekokritik och civilisationskritik från de polyfona fyra röster som breder ut sig genom boken: byn Federsee någonstans i Europa, observatören i Strasbourg, Moorleiche där kärrliken talar samt en dokumenterande röst som framlägger sanningar om hur finländarna är:

Finnungarna putsar djurkranier
med sin