Meny Stäng

Claes Andersson: Dikten tränger in i kroppen

Av Bo Bjelvehammar
Claes Andersson | En morgon vid havet – Inandning, Utandning
Heidruns | 2015

Claes Andersson. Foto: Tomo Kontio.
Claes Andersson. Foto: Tomo Kontio.

Nu, när det börjar kränga i träden, enstaka löv börjar yra omkring och mörkret kommer tidigare, då är det dags att öka den dagliga dosen av poesi. En poet att ty sig till med trygghet är den finlandssvenske diktaren Claes Andersson. Han har ett fullskrivet visitkort – poet, skådespelsskrivare, musiker, psykiater och politiker. Nu i mogen ålder blir det åtskilliga tillbakablickar och minnesfragment som singlar förbi. Han låter det gamla komma fram, han ger det en närvaro. Det är inte alltid självklart om det är äldre händelse som återkommer och repeteras eller om det är något helt nytt som händer. Detta fenomen har inte med ålder att göra, det mesta i livet handlar om upprepningar i någon form, men med variationer.

Vissa tankar går inte att vifta bort, de är envisa som getingar i september;

Jag tänker ibland på min vän
Jag tänker på min vän när jag vaknar, knäpper på radion
och dricker mitt morgonkaffe
När jag borstar tänderna tänker jag på min vän

Claes Anderssons En morgon vid havet-inandning, utandning
Claes Anderssons En morgon vid havet – Inandning, utandning

Ibland blir vemodet påtagligt i samlingen, det blir tal om den utmätta tiden, om sorg och saknad, om livets nederlag och förluster, men jag tycker ändå att Claes Andersson i dessa reflektioner och kommentarer är hoppfull, en bärare av humor och optimism. Dessutom är hans språk så äkta och förtroendeingivande, han rasslar inte med tomma ordtunnor, han skriver inifrån erfarenheter och ett långt livs kunskaper. Det pågår hela tiden ett arbete med orden och språket, det spänner över tiden och varierar i stämningsläge från uppsluppenhet till måttligt allvar, men alltid söker han en precision och en klarhet i orden.

Den långa sviten med tvåradingar, ”Inandning, utandning” från augusti till oktober 2014, rör sig över vida fält, från privata minnen till politiskt hovsamma repliker, från stort till smått.

Diktsamlingen slutar i dur med sexton anteckningar, ”Glädjen” – en optimistisk svit treradingar:

Minns du när jag var glad senast?
det var den natten när jag väntade dig
men du ännu inte kommit och slagit sönder allt

Claes Andersson markerar tidigt en självständighet mot den rådande, modernistiska diktningen, han företräder en språkligt enkel lyrik med en tematik som spänner trådar från vardagen till stora världshändelser, politik kommenterar han utan dogmatism. Det är lätt att tänka på hans landsman Bo Carpelan, i de aforistiska stenhuggen är han nära både Pentti Saarikoski och Gunnar Ekelöf.