Meny Stäng

Sirkka Turkka: En särling i dikten, i skogen

Av Bengt Berg
Sirkka Turkka | En hund i strumpbyxor- dikter 1989–2013
Ellerströms | 2015

Sirkka Turkka. Foto: Pertti Nisonen.
Sirkka Turkka. Foto: Pertti Nisonen.

Ack, mina vänner, så få och starka,
fästa vid den här världen med bara en säkerhetsnål,
ni bär upp världsalltet.

Sirkka Turkkas En hund i strumpbyxor
Sirkka Turkkas En hund i strumpbyxor

Så lyder en strof i Sirkka Turkkas nyligen försvenskade dikter. Ett underbart anrop egentligen, både storslaget och lite ömkligt. I dessa dikter befinner man sig med ena foten i ett skogligt landskap och med den andra i poetens inre språktombola där orden och meningarna kan blandas rätt så friskt och överraskande. Det är en sorts pratande, tänkande, nojsande, filosoferande lågmässa som strömmar över existensens barrmjuka jordgolv. Och med granit i örngottet kan drömmens ärr bli nog så tydliga mot den sträva kinden.

Sirkka Turkka – smaka på själva namnet: så mycket finskare kan det knappast bli. Hon debuterade 1973 och har publicerat ett dussintal diktsamlingar fram till den senaste. Det urval dikter som nu ges ut är ett samarbete mellan Maria Tapiainen och Gungerd Wikholm. I sitt förord ger översättarna uttryck för svårigheten med att fånga in de ibland vilt sprattlande dikterna i det svenska språknätet, och jag har genom åren funderat på de grammatiska olikheterna mellan finskan och svenskan. Så stora att de ibland kan förefalla nästan oöverstigliga, och den översatta dikten kan verka nog så främmande även om man begriper orden. Den aktuella boken bär den något putslustiga titeln En hund i strumpbyxor. Urvalet omfattar dikter från samlingen Voiman ääni/Ett ljud av kraft (1989) och framåt.


Bli medlem och läs hela recensionen i decembernumret (2015) av Populär Poesi.