Meny Stäng

Tao Lin: Pladdrig alt lit för blaserade unga

Av Peter Nyberg
Tao Lin | Noll vänner
Carl Lindsten Bokförlag | 2015
Foto av Eylül Aslan, Hobbes Ginsberg och Josefine Johansson

Tao Lin

Tao Lin har senaste månaden marknadsfört sig och alt lit-rörelsen i Sverige. Han gav 2014 ut sin kortroman Sno kläder på American Apparel på Bakhåll. För några veckor sedan deltog han i Stockholms internationella poesifestival, där han hade workshops med twitterpoesi. Tidigare under sensommaren kom hans poesidebut noll vänner: Känslan av att vara körd, som i ursprunget heter you are a little bit happier than i am, på Carl Lindsten Förlag. Så vad är då alt lit, till att börja med?

Rörelsen tycks till en början användas lite motvilligt av dem som ingår i den. Det är ungefär på samma sätt som att beatniks inte gillade journalisternas stämpel på dem. Det som samlar alt lit-rörelsen är att de använder nätet som verktyg. Gemensamt är också det självbiografiska inslaget och att det finns ett personligt förhållningssätt till det moderna samhället.

Kanske kan jag tycka att det blir lite motsägelsefullt att Carl Lindsten, som är Tao Lins översättare och uttolkare använder sig av stort foliantformat i färg, då nätformatet alltid för mig varit det ödmjuka, nästan hemliga. Inte desto mindre gläds jag åt att någon vågar storsatsa på formatet: här är färgbilder, 225 sidor tjockt papper och dikter som smetats ut i jättebokstäver i typsnittet helvetica över sidorna. Lindsten skulle själv kunna sägas vara en del av denna alt lit-rörelse då han i förordet berättar att han 2005 slutade läsa Lyrikvännen och började läsa Elle på muggen, fick insikten om att bloggar, twitter och statusuppdatering var the shit men ändå fick syn på BON 2013 och bestämde att det var formatet för hans kommande poesisatsning.

Tao Lins Noll vänner.
Tao Lins Noll vänner.

Så här långt kommet har jag skrivit lika många ord som jag brukar skriva i normala recensioner, men ännu inte nått fram till själva poesin. Lite så är det – det finns så mycket att reda ut och så spännande saker i formen att själv poesin kommer i skymundan. Medan jag läser känner jag att Tao Lin och jag inte är i samma generation, för jag anar att dikten kanske betyder något mer än det jag uppfattar, poeten är ju omtalad i USA.

Som en form av presentation av Tao Lin skriver förlaget att han är känd för sin knapphändiga och kortfattade stil, men här får vi följa med en inre tankeström som snarast är expansiv än minimalistisk, snarare närmar sig novellens form än centrallyrikens. Tankeströmmens ursprung är lite svårt att få grepp om. Jag tolkar det som att vi här har att göra med en ung människa som sitter i sin lägenhet och är fullständigt upptagen med sig själv utan att egentligen ha ett enda problem i världen. Hen tycks ha alla materiella tillgångar men saknar något fundamentalt i själslivet. Ibland blir det ganska starkt:

jag vill kolla min mejl
jag vill gå på bio
jag vill döda jättemånga människor
det är som att jag behöver döda någon
jag vill döda dig
jag hatar allting
varför blev jag hatisk
allting är väldigt mycket
prata
snälla kan du inte prata med mig
jag vill att du ska prata med mig
jag vill att du ska säga något angående att jag vill döda min mejl

Och så fortsätter det i några sidor. Här finns ett eller flera du som jaget konverserar med i verkligheten eller bara inom sig. Pratigheten är påtaglig och ofta är samtalen (själv-) föraktande på det sätt som ungdomars samtal tenderar att vara när de är ärliga mot varandra:

på internet säger du att du hatar folk
jag säger att jag hatar folk mer

vi är ute och äter
alla pratar
jag känner mig ledsen och arg
eftersom jag känner mig så när jag är bland människor
jag hör dig säga att du hatar folk
jag säger att jag hatar folk betydligt mer än du gör

Jag skulle gärna vilja känna något inför bilderna i alla fall, men de illustrerar dikterna ganska ordagrant. Återigen beundrar jag modet i produktionen, detta att ta in en turkisk, en amerikansk och en svensk fotograf för att illustrera, men de får inte riktigt till det. Detsamma med Tao Lin. Den här samlingen fungerar i vissa stycken, där finns en svart humor och ett stort sympatiskt självförakt, men större delen av texten känner jag mig förbisprungen, som om Tao Lin talade till någon som hade helt andra referensramar, någon betydligt yngre som kunde ta det han skriver på allvar. Men det är svårt eftersom han inte ens själv tycks ta sig på allvar – och det är ju hela attityden här – det är inte så allvarligt när vi hotar att ta livet av oss och alla andra. Därför blir aldrig läsningen speciellt angelägen när den handlar om förälskelser eller vänskap heller. Det mastiga utanverket kanske kväver dikten. Eller så är det inte bättre än så här, som vilken dag på poeter.se som helst: somligt funkar hyfsat, annat inte alls.