Meny Stäng

Katarina Frostenson – Världspolitik istället för introspektion

Av Ulrika Mossberg
Katarina Frostenson | Sånger och formler
Wahlström & Widstrand | 2015

Katarina Frostenson. Foto: Mats Bäcker.
Katarina Frostenson. Foto: Mats Bäcker.

Jag har alltid tänkt på Katarina Frostenson som en abstrakt och lite otillgänglig poet. Vi grävde ned oss i hennes tidiga dikter på grundkursen i litteraturvetenskap just därför att de behövde genomborras, vändas ut och in på och diskuteras för att bli åtkomliga. Men hennes nya diktsamling Sånger och formler är inte svår i den bemärkelsen. Tvärtom har den ett direkt och världstillvänt tilltal, som gör att det snarare är dagstidningarnas nyhetssidor än litteraturvetenskapliga referensverk som utgör lämplig bredvidläsningslitteratur.

Katarina Frostensons Sånger och formler.
Katarina Frostensons Sånger och formler.

De världspolitiska dagsfrågorna är närvarande på flera sätt. Den långa dikten ”Bråtesgång” handlar om våra rester, från konsumtion till slutstation. Den inrymmer allt som måste ta vägen någonstans, de nya landskapen av vitvaror, ”berg av kylar och frysar/o siluetter / glaciärer som verkligen aldrig smälter, de fattiga” människor som i slutänden får ta hand om slutprodukterna. Frågorna har vi talat om många gånger, detta är inte nytt, men det är skrivet med ett tilltal som bygger bilder och drabbar direkt. En annan dikt behandlar kriget i Syrien, en tredje lyckas genom en skicklig sammanflätning av Sveavägen i Stockholm och de rumänska vallmofälten på tiggarnas näthinnor fånga själva kärnan i tillvaron, detta att alla människor är lika mycket värda. Känslan som dikterna lämnar efter sig påminner på många sätt om Göran Sonnevis berömda dikt om Vietnamkriget. Den där insikten som drabbar en då människor mycket långt borta stiger ur bilderna och plötsligt framträder som just människor.

Längre in i diktsamlingen blir texterna mindre direkta, de världspolitiska dagsfrågorna överges delvis för en blick mot den ryska poeten och författaren Marina Tsvetajeva som också har skrivit meningen som gett diktsamlingen dess namn: ”Två kära ting i världen: sången och formeln”. Men även här gör sig politiken påmind. Dikten ”Ur Minsk”, som skildrar en resa i Belarus, lyfter fram den krypande känslan av att något döljs under ytan, känslan som kan drabba en när man vistas i en totalitär stat:

vi far i en stad där allting visas
och ingenting syns

Den tillrättalagda ytan tycks vara ett minfält av undertryckta hot och brott, men det är nästan omöjligt att sätta fingret på exakt vad som är fel. Det är en reseskildring, men en mycket annorlunda sådan.

Det finns mer inåtblickande dikter. En moders död anas och en närläsning av Ovidius ägnas åtskilliga sidor, men den bestående känslan som dröjer sig kvar efter läsningen är ändå att diktsamlingen känns så aktuell. Kanske är det tidsandan som tvingar även Katarina Frostenson att vända blicken utåt. Det här är en tid då det inte går att tala om träd, sa Athena Farrokhzad i sitt sommarprogram 2014. Nej, vi kan inte längre vända oss enbart inåt när så mycket rasar runt oss och kräver att få lyftas fram.