Meny Stäng

Gunnar Harding – Poesins glöd i tidens grå aska

Av Bengt Berg
Gunnar Harding | Från vinter till vinter
W&W | 2015

Gunnar Harding. Foto: Paula Tranströmer.
Gunnar Harding. Foto: Paula Tranströmer.

Gunnar Harding debuterade redan 1967 med diktsamlingen Lokomotivet som frös fast, som sedan årligen följdes av Den svenske cyklistens sång, Blommor till James Dean, Örnen har landat och andra samlingar. För den poetiskt intresserade har Harding alltid funnits där, det är nästan så att lyrikavdelningen på landets bibliotek haft en doft av piptobak från hans eget kära attribut. Jazzen som fond för diktuppläsning har också hört till för att skapa rätt stämning åt hans dikter när det gäller att levandegöra dessa.

Gunnar Hardings Från vinter till vinter.
Gunnar Hardings Från vinter till vinter.

Förutom sin egen poetiska praktik har Gunnar Harding genom decennierna varit en ytterst inspirerad och inspirerande förmedlare av vitt skilda poeter, som de amerikanska beatnikarna med Allen Ginsberg i spetsen, eller andra viktiga namn som Frank O´Hara och John Ashbery, franska surrealister à la Apollinaire och engelska klassiker – John Donne, Lord Byron, Shelley och Keats. Och mycket annat. Som redaktör för tidskriften Lyrikvännen spelade han under många år en viktig roll som inspiratör för en ny, gryende poetgeneration och den gärningen finns sammanfattad i den självbiografiska boken Mitt poetiska liv från 2013.

Gunnar Harding skriver om de eviga frågorna – livet, kärleken och det som alstrar saknad och minnen, och till en recension av hans nyligen utkomna diktsamling Från vinter till vinter (W&W), skulle en träffande rubrik kunna vara “tidens grå aska”. Strövtåg runt om på Söder, tillbakablickar på det egna livet, barndomens eviga sommarlov och kärlekens ändlighet, dessutom några dikter om konstverk, bibliotek, litteratur. Det är en äldre diktare som kommer oss till mötes och det finns en melankoli och en sorgsenhet genom hela verket. Harding har man sedan länge känt som en munter och spjuveraktig poet som ofta hållit sin barndomsbilder mot ljuset, eller bringat ungdomens livskänsla i dager. Men åren har gått, kärleken lämnat och kvar finns en stillnande saknad: “Hur många år av tröstlöshet krävs för att återbetala vad några år av kärlek gett?” Det handlar om en ensam herres strövtåg i höstens och vinterns Stockholm, men också om en tur med tåget – och minnet – genom sommaren, som är sig både lik och förändrad:

Och träden står där
   lite mer grånade och luggslitna,
   liksom jag som sitter här,
   en tankspriddhetens sekreterare,
   och pratar för mig själv, klottrar på ett kuvert
   mumlande som humlorna,
   humlorna, humlorna, humlorna.

Poeten befinner sig i de avlägsna sommarlovens skugga, har blivit mer en tvivlare än en förkunnare av ett apokryfiskt evangelium. Men rödhaken som dyker upp i syrénbusken, den kan ge lite tröst mitt i naturens komplicerade enkelhet:

Om det man inte kan tala / måste man sjunga.

Harding är en bildskapande poet som  sällan betjänar sig av metaforer. Han bygger upp sina lyriska scenerier med hjälp av konkreta detaljer och ömsom sinnliga, ömsom sakliga ingredienser, som i slutstrofen av en oktoberdikt:

Det finns så många tafatta ord
för att beskriva det där tillståndet.
I brist på bättre kan vi kalla det oktober.
Och skymningen finns där.
I den vänder bilarna hem.
De uppsöker sina platser nära trottoarkanten
och tystnar där.
Snart tänds fönster efter fönster
i det stora hyreshuset.

Denna dikt är osentimental:

Bakom den stängda dörren
med mitt namn på brevinkastet
i vita plastbokstäver
har lysande förtvivlade illusioner
släckts ner till en torsdags verklighet
med medvetslösa dammråttor i hörnen.

En rad i slutet av boken konstaterar helt sakligt: Ingenting kan längre gå förlorat. Det låter som ett bokslut av en människa som tycks ha hittat en försonande inställning till det som väntar efter slutet. Från vinter till vinter är melankolisk och konkret, ärlig i ett tilltal som lika mycket riktar sig till avsändaren själv som till oss som lyssnar eller läser, den är på så vis trösterik att den vågar blicka in i den oktober som inte bara är årets utan också livets mörknande månad.