Meny Stäng

Pier Paolo Pasolini – Jag, askans sångare

Av Christer Boberg
Pier Paolo Pasolini | Jag, askans sångare
Ellerströms | 2015
Översättning av Carl Henrik Svenstedt

T-Wei-CC-BY-2.0
Pier Paolo Pasolini. Foto: T Wei. CC-BY-2.0

Redan efter ett par sidor i Pier Paolo Pasolinis långa självbiografiska dikt Jag, askans sångare känner jag mig utmattad. Men på ett positivt vis, för ärligt talat är det sällan självbiografisk litteratur äger ett sådant här uppfordrande tilltal.

PASOLINI-jag-askans-sångare
Pier Paulo Pasolinis Jag, askans sångare

Pasolini går rakt på sak: modern, fadern, brodern, kommunismen, fascismen och diktdebuten avhandlas i ett snabbt men inte alls forcerat tempo. Pulsen är hög och andningen fokuserad. Dikterna i Pasolinis första samling skrevs på den friulanska dialekten, vilket innebar att den fascistiske fadern tog avstånd från dem. Men samtidigt var han stolt över dem – ”Det skänkte honom en stor glädje att få dem, det vet jag” – och här ryms den avgörande problematik som Jag, askans sångare kretsar kring. Redan familjens sammansättning är politiskt laddad, ideologiskt förvriden, och framstår som en spegelbild av inte bara dåtidens Italien, utan också av hur människans politiska kamp alltid är och alltid kommer att vara förorenad. De politiska beteckningarna äger här en alldeles fysisk, rentav dödlig påtaglighet. I landsbygdens berg och i stadens gränder sätts livet på spel beroende på vilken    -ism du bekänner dig till, eller tar avstånd ifrån.

<