Meny Stäng

Pier Paolo Pasolini – Jag, askans sångare

Av Christer Boberg
Pier Paolo Pasolini | Jag, askans sångare
Ellerströms | 2015
Översättning av Carl Henrik Svenstedt

T-Wei-CC-BY-2.0
Pier Paolo Pasolini. Foto: T Wei. CC-BY-2.0

Redan efter ett par sidor i Pier Paolo Pasolinis långa självbiografiska dikt Jag, askans sångare känner jag mig utmattad. Men på ett positivt vis, för ärligt talat är det sällan självbiografisk litteratur äger ett sådant här uppfordrande tilltal.

PASOLINI-jag-askans-sångare
Pier Paulo Pasolinis Jag, askans sångare

Pasolini går rakt på sak: modern, fadern, brodern, kommunismen, fascismen och diktdebuten avhandlas i ett snabbt men inte alls forcerat tempo. Pulsen är hög och andningen fokuserad. Dikterna i Pasolinis första samling skrevs på den friulanska dialekten, vilket innebar att den fascistiske fadern tog avstånd från dem. Men samtidigt var han stolt över dem – ”Det skänkte honom en stor glädje att få dem, det vet jag” – och här ryms den avgörande problematik som Jag, askans sångare kretsar kring. Redan familjens sammansättning är politiskt laddad, ideologiskt förvriden, och framstår som en spegelbild av inte bara dåtidens Italien, utan också av hur människans politiska kamp alltid är och alltid kommer att vara förorenad. De politiska beteckningarna äger här en alldeles fysisk, rentav dödlig påtaglighet. I landsbygdens berg och i stadens gränder sätts livet på spel beroende på vilken    -ism du bekänner dig till, eller tar avstånd ifrån.

Jag, askans sångare innehåller flera avsnitt och formuleringar som är så långt ifrån förenklande och förklenande uppdelningar i svart och vitt, ont och gott, som man kan komma. Steget från mänsklighet till omänsklighet är kort, de mest tvivelaktiga åsikterna formas i rummet intill. Pasolini skriver att fadern ”godtog fascismen”, och vidare att:

Fascisterna tolererade inte dialekterna, tecknet
på den ofullgångna enheten i det land jag är född,
en oacceptabel och skamlös verklighet i nationalisternas hjärtan.

Och några rader längre ner:

Denna fascism är ett alibi, med vilket jag kanske berättigar
mitt hat
som är orättfärdigt mot denne arme man,
ändå får jag säga att det var ett hat
fasansfullt blandat med mitt medlidande.

Liknande partier måste jag läsa många gånger, och varje gång vrider sig Pasolini ur mina försök att pådyvla honom en enhetlig åskådning eller livssyn. Erfarenheterna lever och värker i texten, de stelnar inte, vilket smittar av sig i läsningen. Långdikten blir en brottning lika mycket med det förflutna som med det ögonblickliga. Budskapet är en uppmaning att ständigt vara på sin vakt, att tänka och känna efter själv.  I denna vägran att entydigt och ensidigt ta ställning för det ena eller det andra, den ena eller den andra, finns diktens råa styrka. Fosterlandskärleken är både vacker och ohygglig, liksom faderskärleken både alldaglig och extrem. Relationen till såväl familjen som Italien är således minst sagt komplicerad. Som läsare är jag mycket tacksam över denna kompromisslösa och skitjobbiga syn på sakernas tillstånd. Men, som sagt, det kräver att jag är uppmärksam, på min vakt.

Riktigt snårigt blir det förvisso när Pasolini hänger sig åt ett slags mytologiskt kammarspel i slutet av dikten. Här fullkomligen vältrar han sig i mer eller mindre osunda relationer mellan olika familjemedlemmar. Hela tiden hotar det att kantra, att antingen mynna ut i ett incestuöst skådespel eller att förvandlas till en perverterad religiös inlaga. Men egentligen tar han nog bara om allt från början igen, fast på ett annat språk. Vem älskar vem? Vem älskar den hatade? Vem hatar den älskade? Vem är beredd att dö och döda i faderns namn? Eller i moderns? Eller i sonens? Eller i dotterns? I broderns? I fosterlandets? I det egna namnets namn? Och så där håller det på.

Elektras återfall,
dottern som älskat sin fader Konungen och som nu är fascist,
så som man är fascist i det dystra beklagandet av begångna
misstag.
Pylades flykt upp i bergen till furierna som nu blivit eumenider,
partisanernas gudinnor,
drivs av den tillfälliga kärlek som förenar partisan med partisan,
förberedelserna för strid
och återvändandet i spetsen för en irreguljär armé
den mytiska armén från bergen.

Jag, askans sångare är en föga insmickrande dikt som bjuder motstånd och ruskar om på ett sätt som bara poesi kan. Men jag får inte glömma bergen, ”de evigt förbannade bergen”. Ofta gnistrar det nämligen till i beskrivningarna av det karga och bergiga landskapet. Även om Pasolini främst fokuserar på människor och händelser, så är det uppenbart att naturen betydde mycket för utformandet av tankar, idéer och språk: ”Vi är i Italien, där solregnet sprider en mild doft.”