Meny Stäng

Siddharta Sebastian Larsson – Porträtt av min älskare som Joyce Carol Oates

Av Cornelia Hermansson
Siddharta Sebastian Larsson | Porträtt av min älskare som Joyce Carol Oates
Miders förlag | 2015

Sebastian Siddharta Larsson. Foto: Miders / Privat
Sebastian Siddharta Larsson. Foto: Miders / Privat

Siddharta Sebastian Larsson har ett antal publicerade verk bakom sig, flertalet på Miders förlag, och syns här och var i det skånska poesilandskapet. Siddhartha Sebastian Larssons senaste diktsamling Porträtt av min älskare som Joyce Carol Oates väger först lätt i handen, just på grund av titeln. Få grepp är väl så uttjatade som bilden av poeten och dennes älskare. Älskaren som poetisk hyllning och trick känns evinnerligt använt, men tji fick jag, det vände så fort jag öppnade boken. Hela diktsamlingen är snabb och smart, på många sätt så samtida som en diktsamling kan bli, och älskaren är ingen mindre än skrivprocessen, det litterära utforskandet. Larsson tar avstamp i ett slags lek eller rollsättning där varje dikt blir ett porträtt av älskaren som möjlig person, möjligt objekt, möjlig stad eller känsla. Möjlig dikt. Allt är skrivet som på tå.

Sebastian Siddharta Larssons Porträtt av min älskare som Joyce Carol Oates.
Sebastian Siddharta Larssons Porträtt av min älskare som Joyce Carol Oates.

Dikter som ”Porträtt av min älskare som mönsterelev”, ”Porträtt av min älskare som bitcoint”, och ”Porträtt av min älskare som klimatsmart” skvallrar om hur Larsson både vill flörta med och förhålla sig till trender och samtida iakttagelser. Diktsamlingen blir både rolig och ironisk, men också lurig och väldigt färsk. Många av dikterna verkar inte särskilt behandlade eller arbetade utan beter sig snarare som experiment. Och det håller. Farten är så hög och kasten så tvära att ett annat sorts skrivande växer fram. Det är en ultrarapid diktsamling, både i språket och som den bästa formen av läsning:

Porträtt av min älskare som kontorslandskap
Alla frågor som folk 
ställer till dig under en normal vecka
 skriv ner dem på en lapp och posta i kommentarsfältet för Skattemyndigheternas senaste statusuppdatering

I flera formuleringar går det att ana en mer sårbar ton, allvarligare, men Larsson gör klokt i att inte låta detta ta för stor plats i diktsamlingen. De snabba bilderna av städer, ligg och ätbara ting är det som bär. Det svalkar dikterna och gör raderna till något gryende, för det är just tempot och leken som gör dikterna starka, inte nödvändigtvis kritiken eller sorgen: ”Louvren är bara Mona Lisa /…/En fransk balkong är bara ett golv med ett räcke /…/ Jorden är världens största dator”.

Larsson är hård både mot samtiden och det romantiska, han använder dessa fenomen flitigt, och mina tankar går till klädsamma rollspel och vänliga verbala åthutningar. Hur mittemellan kan en dikt egentligen vara, tänker jag? Det är ett fint undersökande, men ibland riskerar det dock att bli kletigt. Som om försöken blir just bara forsök, laddade med för mycket symbolik, för mycket litterära tricks. Dikterna utan ett tydligt subjekt, ett tydligt hon, älskaren, är de starkaste, men när vi skymtar en privatperson faller det nästan.

Större delen av diktsamlingen bygger på refererande till andra författare, till skrivprocessen och till livet runt det litterära – som en sorts ilsken poetisk dokumentation av vad som händer i det stora och det lilla livet. Men dikterna störs av att Larsson är så trogen idén att representera sin samtid. Ständigt leds vi genom luriga formuleringar och hintar, och det blir nästan för uppsluppet. Tur då att nästa dikt är bättre, tur att Larsson skriver saker som:

Vem skulle skaffa sig
en älskare
om man hade förmågan
att flytta månen?