Meny Stäng

Jenny Kalliokulju – Ekodiktning som är mer teori än poesi

Av Sofia Roberg

Jenny Kalliokulju | RODINIA
CL(P) works | 2016

Jenny Kalliokulju. Foto: Amanda Nordgren.
Jenny Kalliokulju. Foto: Amanda Nordgren.

Att se på naturen eller jorden som en kvinnokropp är en uråldrig företeelse, som genom den västerländska idéhistorien tagit sig olika uttryck. I den ekofeministiska klassikern Death of Nature skriver Carolyn Merchant att den kvasireligiösa uppfattningen av jorden som en mor fungerat som en reglerande instans för vilka friheter människan kunde ta sig med naturresurser – gruvbrytning sågs under antiken som ett övergrepp, att jämföra med en våldtäkt av modern. Men sedan den vetenskapliga och industriella revolutionen har samma metafor fungerat som ett rättfärdigande av mannens exploatering; erövrandet av land och naturresurser och det sexuella erövrandet av kvinnan fungerade båda som sätt att stärka den maskulina identiteten.

Jorden som mor och Modern som jord är även den centrala tropen i Jenny Kalliokuljus debutdiktsamling RODINIA. Diktsamlingen presenteras som en triptyk om tillblivelse, havande och död, och de höga anspråken genomsyrar texten: Kalliokulju tar sig an själva livet, det biologiska såväl som det sociala, liv som fenomen och liv som levd erfarenhet i en ekopoetisk kritik av mannens våld mot naturen. Rodinia, som betyder hemland på ryska, är den första superkontinenten i jordklotets historia, och diktsamlingens delar är namngivna efter de följande fem superkontinenterna som i dikten likställs med urmödrar.

Kropp och geologi skrivs samman i en tragedi som behandlar både den förmänskliga historien och moderniteten. Jordens tillblivelse flätas samman med fragmentariska berättelser om graviditeter – “islossning/ foglossning” – och en slags kvinnlig genealogi skrivs fram, en matriarkal linje som dras genom jagets kropp: “mor är hal, rymmer mellan plankorna och samtidigt [med frosten], / hon rinner ur kroppen/ färgar mina byxor röda”. I sista sviten, ”Anthropos”, gestaltas en relation mellan jaget, en död mor och ett ännu ofött barn. Samtidigt för Kalliokulju ett protokoll över skrivprocessen där hon i fotnoter kommenterar svårigheten med att skriva ned denna berättelse:

Jag ska teckna biologiska processer,
eller en “begynnelsens dikt,”
men, nog blir det aldrig som jag tänkt mig
jag är medveten om det

Jenny Kalliokuljus RODINIA.
Jenny Kalliokuljus RODINIA.

Att skriva sig bort från den fallogocentriska ordningen är svårt: språket beskrivs i texten som ett klyvande, ett bemäktigande, ett våld. Kalliokuljus dikt är språkkritisk och teoretisk, man anar inflytande från feministiska filosofer som Helene Cixous och Luce Irigaray. Det finns en motvilja mot att ordna dikten efter ett linjärt narrativ, men samtidigt drivs jaget av en vilja att minnas och nedteckna. RODINIA uppstår i friktionen mellan dessa två krafter, mellan lusten och olusten inför skrivandet; raderna skaver mot varandra som kontinentalplattor, grammatiken hackas sönder och lagas igen.

Genom att skriva om långsamma geologiska skiftningar försöker Kalliokulju skriva om rörelser i samtiden; om ekologiska och humanitära katastrofer, om flyktingar som drunknar och det pågående ”övergreppet” mot jorden. Civilisationen verkar knaka i fogarna. Men trots att ämnet borde engagera blir jag aldrig hänförd. Dikten uppehåller sig för mycket vid det abstrakta; texten rör sig i mellanlandet mellan konceptdikt och lyrik och lyckas inte riktigt orientera sig. Trots att dikten delvis är strukturerad som ett drama med strofer, kör och en “Man”, så hör jag inte flera röster utan endast en. Tyvärr lyckas inte Kalliokulju dra in mig i den värld av tillblivelse som hon skildrar, de poetiska greppen faller ofta platta, språket manar aldrig fram den alternativa världshistoria vars frö finns här. Det teoretiska bygget står som ett exoskelett kring dikten, låter mig inte känna den kraft som ”urmödrarna” borde utstråla.

Liksom mycket av den traditionella ekokritiska litteraturen tenderar RODINIA att bli didaktisk i sin gestaltning. Det är lätt att se att det är något skevt i människans förhållande till jorden, att hennes överexploatering av naturresurser är en hybris som kommer leda till katastrof. Det svåra är att gestalta detta på ett sätt som inte bara framkallar en axelryckning hos läsaren i en tid av informationsöverflöd. Jag uppskattar Kalliokuljus ambition, men i RODINIA förblir jorden för det mesta en abstrakt företeelse. I några stycken blir dikten tillräckligt konkret för att jag ska känna en förbindelse med den värld hon skriver om, som när jaget observerar flygmyror. Men mellan dessa små ögonblick är texten mer teori än poesi, den ger ett perspektiv men skapar inte något nytt. Dessutom känns sammanlänkningen av mor och jord och kropp inte så spännande utan snarare bakåtsträvande eller sövande, en död metafor, en zombie i språket. Ifall poesin ska ta sig an denna ödesfråga som människans förhållande till naturen har blivit i klimatkrisens era, så behöver den uppfinna nya bilder, fabricera och tradera nya kopplingar mellan kropp och värld, mellan historia och biologi.