Meny Stäng

Jenny Kalliokulju – Ekodiktning som är mer teori än poesi

Av Sofia Roberg

Jenny Kalliokulju | RODINIA
CL(P) works | 2016

Jenny Kalliokulju. Foto: Amanda Nordgren.
Jenny Kalliokulju. Foto: Amanda Nordgren.

Att se på naturen eller jorden som en kvinnokropp är en uråldrig företeelse, som genom den västerländska idéhistorien tagit sig olika uttryck. I den ekofeministiska klassikern Death of Nature skriver Carolyn Merchant att den kvasireligiösa uppfattningen av jorden som en mor fungerat som en reglerande instans för vilka friheter människan kunde ta sig med naturresurser – gruvbrytning sågs under antiken som ett övergrepp, att jämföra med en våldtäkt av modern. Men sedan den vetenskapliga och industriella revolutionen har samma metafor fungerat som ett rättfärdigande av mannens exploatering; erövrandet av land och naturresurser och det sexuella erövrandet av kvinnan fungerade båda som sätt att stärka den maskulina identiteten.

Jorden som mor och Modern som jord är även den centrala tropen i Jenny Kalliokuljus debutdiktsamling RODINIA. Diktsamlingen presenteras som en triptyk om tillblivelse, havande och död, och de höga anspråken genomsyrar texten: Kalliokulju tar sig an själva livet, det biologiska såväl som det sociala, liv som fenomen och liv som levd erfarenhet i en ekopoetisk kritik av mannens våld mot naturen. Rodinia, som betyder hemland på ryska, är den första superkontinenten i jordklotets historia, och diktsamlingens delar är namngivna efter de följande fem superkontinenterna som i dikten likställs med urmödrar.

Kropp och geologi skrivs samman i en tragedi som behandlar både den förmänskliga historien och moderniteten. Jordens tillblivelse flätas samman med fragmentariska berättelser om graviditeter – “islossning/ foglossning” – och en sl