Meny Stäng

Katja Perat – I front för den unga, kontinentala poesi

Av Alexander Svedberg

Katja Perat | De bästa har fallit
Rámus | 2016
Översättning av Sophie Sköld

Katja Perat. Foto: Tihomir Pinter.
Katja Perat. Foto: Tihomir Pinter.

Den nye vitalisten vet
Att han är som mest hjälplös
När han är hos tandläkaren.
Spotta, skölj,
Säger tandsköterskan och lägger ett par instrument av metall på
hans heroiska bröst.

[…]

Han går hem, han startar datorn och skriver inte något manifest.
Han vet att han kan vara lugn fram till nästa kontroll.

Katja Perats De bästa har fallit.
Katja Perats De bästa har fallit.

I författarpresentationen till Katja Perats De bästa har fallit får vi veta att den slovenska poeten har kallats ”sin generations röst”. På vissa sätt måste samlingen ses som en kommentar på det litterära etablissemanget i hemlandet, men även den egna generationens historielöshet. Tillsammans med apati och solidaritet utgör dessa centrala teman i Perats poesi.

Språket är allt annat än subtilt, men det är medvetet. Samlingen igenom raljerar hon kring intellektuella ideal, eller snarare den pose som hon ofta tillskriver en besutten medelklass. Människor som aldrig kämpat eller upplevt något, men som söker inom eller utanför sig själva efter en adrenalinkick. Ibland är det svårt att reda ut när Perat raljerar, talar allvar eller möter sina egna tillkortakommanden. Vad som är tydligt är dock att texten ibland uttrycker en brist på förståelse för den egna kroppen. Mitt i allt detta finner Perat sin tillflyktsort i litteraturen, men också i flera andra sätt att råda bot på apatin.

Tryck i dig något,
Bröd,
En dildo,
Crack,
Miško Kranjecs samlade verk,
Eftersom det aldrig räcker,
Medan du väntar på
Den behagliga spänningen,
Som voyeurer och masochister så väl känner till,
I tystnaden innan
Det behagliga våldet […]

Texterna spelar ofta på kontrasten mellan vardagen, historien och idealen. Om poesin ibland tycks svårgripbar beror det nog på att vi blivit så vana vid att läsa betraktelser med utgångspunkt i vardagen: en äkthetsfetisch med fokus på det lilla. Det märks att Perat vill göra upp med föreställningen om att stora skeenden är mindre sanna än den egna upplevelsen.

Sorgsna poeter,
Som inte kan göra någonting,
Är övertygade
Om att ingenting utöver singular överlever
Konfrontationen med verkligheten.

Reflektioner över vardagen och den egna kroppen saknas dock inte. Perats poesi är inte subtil, men ironin fungerar ofta på flera nivåer. Det är också tydligt att hon blickar tillbaka mot modernismen och marxismen. Inte alltid helhjärtat, men som ett sätt att balansera introspektionen. Vad som stundtals kan verka revolutionsromantiskt framstår sedan som att hon positionerar strukturtänkandet mot det extrema subjektet.

Jag springer in i en flock som smitit från läroböckerna i historia.
De drar fram i en lång rad längs den smala korridoren.
De knuffar sig förbi varandra.
Som om det fanns en uppenbarelse i andra änden, eller åtminstone blåbärspaj.
Det är obehagligt
När Roberspierre tar mig i kragen och trycker upp mig mot väggen
Så att mina fötter dinglar tio centimeter ovanför marken.
En arg kille.
Så mycket blod har flutit för yttrandefriheten och nu är vi alla tysta.
Ingen känner sig manad.
I hörnen hånglar vi med andra förlorare.
Ingen vill lägga fram en plan för en bättre morgondag.

Jag blir imponerad av Perats hantering av alla lager, men tröttnar också då och då på att texten blir tilltagande spretig. Trots ett blygsamt omfång är samlingen fylld av stora namn och skeenden, och ibland riskerar det att bli för mycket. Perats poesi är dock uppfriskande. Den egna historien är utgångspunkten, men inte ämnet. Texterna sparkar bakut i alla riktningar. Hon är ofta självmedveten och ber om ursäkt.

Das Unheimliche:
Månen förflyttar sig ljudlöst förbi fönstret
Och under täcket kan man tydligt känna
Hjärtslagen,
Som gjorde en resolut misstroendeförklaring mot pragmatismen
Och slängt igen dörren i ansiktet på det rena förnuftet,
Tusen olika små sanningar stryker omkring i hörnen,
Som små lurviga varelser
Och de behöver uppmärksamhet,
Huset är gammalt och rummen stora
Och platsen pulserar av kaotiskt liv,
Som växer upp över öronen på dig
Så fort du vänder blad
Och likgiltigt biter av ditt huvud.

Älskling,
Vad har vi gjort för att förtjäna alla neuroser?

Som samling betraktat är De bästa har fallit brinnande, men spretig. Allt från kroppsliga normer och apati till kapitalism och revolution bemöts. ”Det finns ingen övermänniska, som plötsligt dyker upp och reder ut saker och ting”, skriver hon. Det är kanske det som är kärnan i Perats diktning: vikten av uppslutning, av en kollektiv beslutsamhet. Inte bara den ensamma poeten mot världen. Att Perat går i första led för den unga, kontinentala poesin råder det inga tvivel om. Allt som saknas för mig är lite mer stringens.